Då var det sena kvällen igen då. Antar att den lär hinna bli ännu senare innan jag sover med tanke på att jag både är piggare och vaknade 14:30 idag hehe. River sover ju iallafall sedan någon timme tillbaka. Att natta han nu för tiden är allt annat än lätt.. Ofta tar det minst 1-2 timmar och jag och Marcus hinner tappa tålamodet både en och två gånger innan han sover. Längtar tillbaka till de där nattningarna med en flaska välling, pussar och sen somnade han, men men.. allt svänger ju, speciellt med små busar :)

 

Nu har vi precis sett fjällbacka morden. Älskar ju svenska kriminalare som ni säkert vet. Tidigare idag såg jag "odjuret" på svtplay.. Också en bra svensk film.. Så ja, det får bli mitt tips ikväll.. Ett litet filmtips sådär.. Så om ni inte sett någon av dom, in på svtplay :) Kvällskram! ♥

 

Hej 2013. Det blir alltså en Januari bebis ändå. Det trodde man väl aldrig, men nu blev det så ,så nu blir väl varje dag bara en evig väntan även om det egentligen är 28 dagar kvar till BF , men det datumet är ju utsuddat för längesedan även om man aldrig kan veta.. :) 

 

Såhär tjusig var min lilla kille igår iallafall.. Nyårsfin. Vi hade en lugn och skön nyårsafton där vi bara hängde hemma hos Rivers farmor. Vi höll oss till och med vaken till 12 slaget hihi. Idag är vi seg allihopa. Jag är lite smittad av grabbarna även jag och Marcus ligger fortfarande halvdöd. Jag ska iallafall ta och duscha iskallt nu och sedan åka iväg på lite kalas. Måste ju ta oss dit då det väntar smörgåstårta.. Inget jag är jätte förtjust i men det ryktades om en massa räkor på och River ÄLSKAR räkor hihi.. Nej, som sagt.. Dags att duscha kallt och piggna till lite.. Hoppas ni alla får en fin start på det nya året ♥

 

 

Vi har spenderat hela dagen på hemmaplan. Jag uppskattar och tar vara på varje lite minut hemma med River just nu. Samtidigt så måste jag försöka att slappna av, men jag tänker bara på hur länge vi kan bli borta efter förlossningen. Det kan ju bli sjukhus i flera månader i värsta fall och det kan ta lång tid innan vardagen är här igen. Det gör ont i mig att vi ska behöva vara ifrån honom, men samtidigt så är han ju i trygga händer hos mor- och farföräldrar, och jag har ju även förklarat lite för honom att vi ska åka till sjukhuset snart för att lillebror i magen är sjuk och att då kommer farmor eller någon liknande vara här med honom och då flinar han bara stort och skrattar till, så det går nog ingen nöd på honom :)

 

 

Lillfisken badade länge innan han dränkte både mig och badrummet och fick ge sig. River är definitivt frisk igen.. Nattningen tog två timmar vilket iofs är ovanligt men man hade ju både ett och annat bitmärke efter den.. Så ja, frisk alltså och back to normal ;-) Det är ju nästan så man skäms över att gå in i vårt badrum nu också förresten efter att vi rustat lilltoan.. Men men den ska få sig en omgång den också, allt har sin tid bara.. tyvärr hihi..

 

Och äntligen har jag hittade sängkläder i Rivers-rum färger.. Vita, enkla med lite blått och grönt.. Att det skulle vara så jäkla svårt hihi.. Nu matchar det fint iallafall.. Puh :-)

 

 

Nej, nu blev det ett ludd inlägg om allt och ingenting.. Nu är det dags att krypa till kojs. Pappan i huset har lovat River att kanske åka skridskor imorgon om dom båda är friska.. Så jag känner på mig att jag blir väck 03:30 av någon som är redo med klubba och puck.. Helt fascinerad av det där med hockey.. Attans, jag som hoppades att han skulle bli popstjärna hihi.. Nej, nu snackar jag verkligen utanför nattmössan.

 

 

 

Ibland känns det nästan löjligt hur mycket det svänger här inne mellan allvar och ytligt.. Men det är ju faktiskt allt det här ytliga som får en att tänka på annat för en kort, kort stund..

 

Dom här fina ramarna som jag har på sänggavel köpte jag i några fler ex igår. Dom är så fina och ger en liten gammeldags stil till vårt vardagsrum. 20 små enkronor betalade jag för alla 3, så även om dom är i plast och säkert inte så hållbara, så var dom iallafall fina för stunden hihi..

 

 

Idag är det ju nästsista dagen på detta år. Vi har inte ens planerat morgondagen. Vi var nog ganska säkra på att vi skulle vara på BB då, men än är vi inte där. Jag försöker ladda upp med sömn och tänker hela tiden att "nu måste jag sova ifall det sätter igång" men det går inte så bra. Jag kan ligga ner och sova kanske en kvart, sen vaknar jag av kramp i vaderna eller något. Jag minns att samma sak hände sista veckorna med River i magen.. Så att samla sömn är nästan omöjligt. Jag laddar batterierna med Rivergos istället. Min lilla skatt..

Jag tänkte skriva lite om dagen och om hur vårt vilddjur med en energinivå på 500 % är tillbaka och att man iochmed det såg några gråa hårstrån på huvudet igen, men vad spelar det för roll att han är lite energikrävande och jobbig en dag när livet nu blivit som det blivit??!..

 

Då var det Fredag och snart helg igen. Man blir ju helt avig på dagarna såhär i juletider men även innan då både jag och Marcus är hemma nu. Man försöker hålla rutiner och liknande för Rivers skull men det är ju inte så lätt när det känns som Lördag hela veckan :) 

 

Idag ska vi till förlossningen igen. Igår när barnmorskan mätte magen så hade den växt 4 cm på 2 veckor och jag har nu ett sf-mått på 40 cm. Jag hade 35-36 när jag födde River så det är inte undra på att det är t.u.n.g.t nu. Jag känner hur bebisen sparkar under mina bröst. Snart kan jag väl känna livmodern om jag sticker ner fingrarna i halsen hehe. Det var väl tänkt att måttet skulle stanna upp lite med tanke på att vi tömt ur lite vatten men det blev ju tvärtom så idag måste jag göra det igen.. Usch.. Det är ju galet hur fort tiden går när man gruvar sig för något helt plöstligt.. Tänk om varje dag sprang iväg som timmarna idag hehe. Aja, jag kommer nog hem hel efter det här också. Men usch så obehagligt.. Jag hoppas vi kan planera lite mer också. Ifall inte förlossnigen startar själv så har dom nämnt igångsättning i vecka 37+0 och det låter ju faktiskt lite lockande även om en igångsättning också är lite läskigt.. Allt är ju fan läskigt nu.. Blä..

Allt julfirande är nu över för iår och vi har haft en bra jul, även om vi haft lite otur med sjukdomar. River har varit halvsjuk i över två veckor nu men på julafton bröt det ut rejält och igår var han riktigt dålig. Idag vaknade han upp mycket piggare så det är tur det vänder fort =) Vi hade som sagt en härlig jul och vi fick så fina klappar så. River fick en miljon paket utan att överdriva och vi kan knappt röra oss här hemma för det står kassar med leksaker ö.v.e.r.a.l.l.t. Jag undrar jag vad ungen ska få när han fyller år om ca 1,5 månad?!? :) 

Det går verkligen upp och ner hela tiden. Vissa stunder kan jag till och med skratta, även om det ofta är med dåligt samvete. Känns orättvist att skrattta när han är så sjuk, samtidigt som man borde glädjas över att man faktiskt är stark nog till att orka det.. Dagarna måste gå vidare, speciellt nu. Vi kan liksom inte bara gå hemma och vänta ut en förlossning, utan vi måste försöka leva på som vanligt, så gott det går fram tills dess. Vi håller oss sysselsatta och undviker att vara hemma så mycket som det går. Det är då tankarna springer iväg. Ofta så flyter dagarna på rätt bra när vi är iväg för att sedan vända till det dåliga så fort man sitter i bilen påväg hem. Det är fortfarande overkligt i vissa stunder, speciellt som nyss när jag läste mitt sjukintyg. Där förklaringen till sjukskrivning är bland annat svårt sjukt barn i magen.. Svårt sjuk.. Nej, usch.. Vill inte höra, vill inte läsa det.. Vet knappt vilken graviditetsvecka jag är i längre. Vill bara att allt ska bli som vanligt.. Tyvärr är det väl en önskan för mycket just nu. 

 

Idag har vi iallafall varit på lekland med River. Vi hade egentligen tänkt att ta honom till dagis idag som vanligt för att han skulle få leka av sig och ha roligt, men vi ångrade oss i sista sekund. Dåligt samvete är vi fulla med efter att ha varit mycket på sjukhus hit och dit och River har varit hos barnvakt. Även om det är hos trygga mor-och far föräldrar så känns det ändå tungt. Det är jobbigt att han inte riktigt förstår läget, samtidigt som jag är glad över att han inte förstår vad som väntar eller vad som ska hända.. Jag hoppas han inte ska påverkas så mycket av ledsna föräldrar, men det är som många sagt, att man får vara ledsen även framför sina barn, speciellt dessa gånger.. Det handlar ju faktiskt om Rivers bror, så kanske är det bra att han får vara med och påverkas till viss del.. Det kanske glädjer han i framtiden. ♥

 

Okej, nu har jag kommit till den stund där jag känner mig lite redo över att skriva om allt som hänt oss den senaste veckan. Det kommer utan tvekan att bli det längsta, jobbigaste och mest smärtsammaste inlägget någonsin. Jag funderade länge på om/hur/när jag skulle skriva om detta, till vilken grad jag skulle ta upp allt, blir man för privat? och hur mycket vill Marcus att jag ska berätta om allt det här? Vi är helt eniga om att man måste hitta sitt sätt att bearbeta en sån här sak och att skriva har alltid varit min grej som jag gör, som jag flyr till när jag mår dåligt, eller där jag känner mig trygg. Jag har tänkt på om jag vill att hela byn ska veta allt i detaljer eller om jag vill att folk ska veta vad som händer utan detaljer, men återigen.. Det viktigaste är för mig att hitta ett sätt att bearbeta och försöka må bra och det gör jag om jag får skriva. Och hur knäppt det kanske låter så har jag faktiskt vänner i den här bloggen, som jag pratat med dagligen ända sen vi tillsammans väntade barn för två år sedan och för mig är det viktigt att sådana personer även vet vad som händer, så även om man inte träffas så kan ni vara med i det hela! ♥

 

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan den första chocken, även om det var en mild sådan om man jämför med vad som skulle komma under veckans gång. Det man som förälder bara fasar för, det värsta besked man någonsin kan få om sina barn, att dom ska tas ifrån en. Ja, det är nu verklighet för oss. Att få veta att vår son i magen inte mår bra och inte kommer att överleva är som att få ett sånt obeskrivligt ont slag i magen och helt plöstligt är hela världen svart. Man tror bokstavligen att man drömmer och fortfarande så hoppas jag varje morgon att jag ska vakna och upptäcka att det här är världens värsta mardröm och att allt ska bli bra igen. Men man börjar sakta men säkert förstå att det går inte att vakna upp ur det här, utan att det är vår helt världelösa sanning och att vi är drabbade av den värsta sorg av dom alla.. Att vi ska behöva förlora och begrava vår son.. 

 

Det började med att vi åkte upp till Hudiksvalls sjukhus för att kontrollera moderkakan, som ni vet. Väl på ultraljudet så kollar barnmorskan moderkakan, hon säger att hon är ganska säker på att den flyttat sig men att hon inte riktigt kan se hela vägen för att bebisen har huvudet så långt ner, så hon måste hämta en läkaren så han kan kolla lite bättre. Innan hon avslutar så frågar jag "Kan du se om det fortfarande är en lite kille".. Hmm,svarar hon, det har jag inte tänkt på men jag ska kika.. Jag tyckte mig se en liten snopp här, men han är lite vild så jag hann inte riktigt men, men nu läre jag gå och hämta läkaren och svisch så var hon borta ur rummet. In kom en läkaren med ett helt gäng läkarstudenter, det är okej säger jag men jag undrar verkligen varför halva läkarstudentklassen skulle delta.. Läkaren kollar länge och berättar efter en halv evighet att han upptäckt att bebisen har ett hål/bråck i magen. Ett hål på 2 cm som han vill att vi ska kolla upp på ett specialist sjukhus. Ingen panik säger han men gissa hur lätt det var att inte drabbas av panik av att höra att han har ett hål i magen. Jag grät som ett barn och visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi pratar länge med läkaren efteråt som förklarar att vi ska få åka till akademiska och undersöka saken.. Ofta hänger en missbildning ihop med den andra, men det kan lika gärna vara så att det bara är bråcket och då är det ingen fara, en liten operation kommer att behövas men sedan kommer han att må bra. Det känns ändå som att hela världen rasar, men i dagsläget så skulle jag göra vad som helst för att det "bara" skulle vara det lilla hålet i magen.. Då skulle jag ändå veta att jag skulle få behålla honom. 

 

Vi fick en tid efter helgen i Uppsala.. Mitt livs längsta helg. Jag grät, grät och åter grät.. Till slut kom tisdagen och vi åkte ner mot uppsala.. Vi hade fått googleförbud av läkaren i hudik, men vi hade brytit ganska rejält mot det och läst både det ena och det andra.. Ofta ligger ett kromosonfel bakom likanande skador och det hade även läkaren förberett oss på. Vi kom iallafall ner till uppsala och en ultraljudsundersökning påbörjades. Hon tittar snabbt på bråcket och säger att det är okej, hon säger sedan att hon ska kalla på en hjärtspecialist då hon tycker sig se en avvikelse på hjärtat.. Nästa chock. Det finns väl inget som skrämmer en som ett hjärtfel, men återigen.. Varför kunde det inte stanna där?! Hjärtläkaren undersöker hjärtat länge, länge och efter 1,5 timme så är vi klar och han förklarar att han ser förändringar på hjärtat. Inga direkt livshotande, det kommer att krävas en operation vid ungefär 6 månaders ålder och sen är oftast oddsen ganska goda. Allt hängde nu på det fostervattenprov som tagits under dagen. Skulle det vara ett kromosonfel så skulle oddsen vara sämre. Så vi åkte hem med hopp om att det skulle stanna vid dessa två missbildningar, på magen och hjärtat. Oddsen var ju inte goda så att säga, då detta är två tydliga missbildningar som tyder på även ett kromosonfel. Allt kändes som fruktansvärt fel,hopplöst och orättvist och det enda jag kunde tänka på var orden som barnmorskan sagt under rutinultraljudet. "Han ser helt perfekt och välskapt ut"..  Vi får väl den trösten att troligtvis kan inte dessa skador ses på rutinultraljudet då dom troligtvis var för små i vecka 18.. Jag känner mig så arg och ledsen. Vad ger rutinultraljudet för trygghet när det sedan kan uppkomma så svåra skador vi ett senare ultraljud? Det är ju helt sjukt att det inte ingår ett rutinultraljud vid ett senare tillfälle! Så nånstans fanns det väl verkligen en mening med att min moderkaka från början låg fel, annars hade vi aldrig upptäckt allt det här och istället fått vår livs chock på förlossningen. 

 

Vi hade fått en tid 3 dagar senare i uppsala för att få provsvaren på fvp och även en tid med kirurger som förmodligen skulle ta hand om vår son och hans besvär. Tiden skulle ha varit på Fredagen, men redan på Torsdagen ringer telefonen när jag ligger och vilar med River. Läkaren säger att hon har dåliga nyheter och att det tyvärr rörde sig om det värsta tänkbara. Trisomi 18. En kromosonförändring som inte är förenlig med livet. Jag känner verkligen hur hela min kropp lägger av och varenda kroppsdel värker helt obeskrivligt mycket. Jag försöker att hålla mig från att bryta ihop totalt då jag har en nyvaken och halvgnällig River på armen, men jag får verkligen svårt att andas så jag springer ut i köket och ringer hem Marcus. Jag ska citera läkaren som ringde. "Hej, Amanda.. Jag har fått svaren på fvp nu och tyvärr har jag tråkiga nyheter. Det rör sig tyvärr om Trisomi 18, så jag har nu avbokat allt som vi täntk ha här med er i uppsala, eftersom vi ingenting kan göra och vi skriver tillbaka er till hudik där ni kommer få föda och ta allt i lugn och ro med familjen".. Det enda jag fick upp i huvudet under samtalet var att jag ville skrika och fråga om hon är totalt dum i huvudet som låter så fruktansvärt kall.. Hon ringer faktiskt och berättar att min son ska dö i detta samtal så lite smidigare, eller kanske väntat tills jag och Marcus kom ner tillsammans på fredagen kanske var en idé. Hon frågar flera gånger om jag är kvar i luren men jag kan inte svara. Det går inte. Allt bara svartnar och det rejält. 

 

Hur konstigt det än låter så blir man efter flera dåliga besked på nåt sätt immun mot smärta och sorg och förvåning. Man vet inte länge hur eller vad man ska känna, förutom att man vet att allt aldrig någonsin kommer bli sig likt. 

 

Det enda man fasar för hela livet, speciellt efter man blev förälder är väl att något ska hända ens barn. Jag har gråtit när River har haft magsjuka och varit helt klen, jag har fått ont i hjärtat när han ramlat och slagit sig rejält och jag sett hans blod rinna.. Man är alltid orolig över det allra finaste man har, men man tror väl aldrig att man ska behöva bemöta smärtan som uppkommer när man vet att ens barn ska dö. Det är det hårdaste ordet som finns, att DÖ.. Jag vill inte förstå och jag kommer nog aldrig göra det.. Varför, varför, varför är en fråga som jag kommer ställa mig för resten av livet. Varför vår lilla perfekta kille och varför skulle vi vara tvungen att förlora honom? Nu formulerar jag mig själv på samma vis som jag stört mig på att många gjort om oss. Som om han redan vore död. Han är INTE död och det är jätte viktigt för mig att folk ser skillnad på det. Han lever fortfarande i min mage och han sparkar som vilken frisk bebis som helst, det enda vi vet är att det kan ta slut vilken sekund som helst. Tyvärr så klarar oftast inte barn med dessa skador en hel graviditete/förlossning, vissa lever i veckor, andra i månader och vissa klarar sig upp till ett år eller längre, men dessa % är alltså väldigt låga. Vi har ingen aning om hur allt kommer bli för oss, det enda vi vet är att allt kommer att ta slut alldeles för tidigt. Det är också jobbigt i allt det här. Att inte ha en aning om hur det kommer bli. Ska jag ställa in mig på att föda honom och sedan vaka vid honom på sjukhus i flera månader och bara vänta på slutet? Eller ska jag ställa in mig på att föda fram min döda son. Det är två helt olika saker för mitt psyket, men både två lika fruktansvärda. Jag är rädd hur jag ska reagera på om jag får upp honom livlös på min mage, och jag är minst lika rädd för att få tid med honom och lära känna honom, för att sedan mista honom efter det. Hur man än vrider och vänder på det så finns det ingen ljuspunkt.. Hur jag än beter mig eller ber till gud, så kommer att han dras bort från mig.. Förr eller senare och hur ska jag någonsin kunna andas eller leva normalt med en sån sak och sorg i hjärtat? 

 

Visst finns det ljusa stunder vissa dagar, där man har på något vis accepterat detta medan man andra stunder inte ens orkar resa sig upp för att allt gör så fruktansvärt ONT! Jag vet att jag måste försöka stå ut och samla mig för att orka mig igenom en förlossningen. En helt normal förlossning men utan den där fantastiska belöningen på slutet. Hur klarar man av att ta ett värkarbete när man mår såhär? Det enda jag hade i huvudet var att jag ville ha ett kejsarsnitt och det DIREKT. Det fanns inte i mitt huvud att behöva föda honom på normalt vis, men efter att ha pratat med flera läkar så är jag med på att en vaginal förlossning är det bästa för mig och min kropp, speciellt inför kommande graviditeter. För även om det känns långt bort just nu, så vet jag ju att vi kommer vilja bli gravida igen och vi tar inga som helst risker för att det ska kunna bli svårt att bli det igen. Det vore fruktansvärt att riskera det. 

 

Åh, nu har jag skrivit hur långt som helst men känner mig ändå full med ord. Jag tycker det är så svårt att just nu formulera sig i text. Jag vill verkligen att människor ska förstå hur fruktansvärt ont det här gör och jag vill inte riskera att låta hård eller iskall, vilket jag ibland känner att folk kanske tror, då jag alltid försöker bita ihop när jag träffar människor, även om sorg och smärta såklart lyser igenom.. Helst av allt så vill jag bara lägga mig och gråta på golvet varenda gång vi pratar om det här, men jag försöker vara stark, eller visa mig stark.. Men det är jag inte.. Kommer aldrig att bli det igen heller. Jag ska förlora mitt barn här och föralltid leva utan någon som jag älskar mer än allt annat. Jag förstår inte hur jag ska klara det.. Jag tror inte jag kommer göra det. 

 

Det spelar ingen roll hur vi gör.. Hur många barn jag och Marcus än får tillsammans så kommer vi alltid att ha ett för lite, vi kommer alltid att ha en födelsedag i vår familj, men utan något födelsedagsbarn att fira. River kommer alltid att ha en lillebror som han inte ens kommer att minnas. Jag kommer aldrig få uppleva det där första leendet, jag kommer aldrig att få stå och jubla och klappa händerna när han för första gången vänder sig från rygg till mage eller tvärtom, jag kommer aldrig få se dom där härliga minerna när han skulle ha fått sin första smakportion och jag kommer aldrig få veta hur han skulle vara som person.. Skulle han ha blivit lika vild och rastlös som sin storebror, skulle han bli lika bilgalen som River eller skulle han gilla och vara på något helt annat sätt? 

 

Ibland tror jag fortfarande att jag drömmer. Är det verkligen sant att det här händer oss?? Varför ska vi vara tvungen att förlora det allra käraste vi har? Varför ska vi behöva hålla en begravning för vår son? Ingen förälder ska väl någonsin behöva begrava sitt barn.. Ni anar inte hur varje spark ifrån magen känns.. Vilken smärta som infinner sig i min kropp varje gång han visar livstecken.. Som läkaren sa så är ju min mage just nu som hans respirator.. Varför kan jag inte bara få behålla honom där inne föralltid?? Då kanske han håller sig trygg och så frisk han kan bli.. Varför ska jag behöva släppa ut honom när jag vet att när jag gör det så kommer han att dö. 

 

Nej, jag vet inte vad jag ska skriva mer just nu.. Vi tar en dag i taget. Vi vet att det som ligger först i tiden är en förlossing och jag vet inte alls hur det kommer att bli, det enda jag vet är att jag önskar att jag kunde ge över det ansvaret till Marcus. Att vi kunde ta hälften var, men det är ju bara jag som kan föda honom och jag ska försöka att klara det på bästa sätt. Jag känner mig iallafall otroligt trygg med läkarna i Hudik och jag vet att fram tills den dagen förlossningen kommer att ske så kommer jag få bra vård. Jag har fått hjälp att tömma lite fostervatten, vilket nu har gjort att jag kan andas och gå utan att det känns som att magen ska sprängas och det är ju alltid något. En liten lättare väg mot det hemska.. Jag vill också tacka för alla som visar sitt stöd. Det hjälper mer än vad man tror. Varje lite ord någon skriver läser jag hundra gånger om. Det är så skönt och hjälper som sagt jätte mycket.. ♥ Och tills den dagen allt börjar ljusa i vårt liv igen, så har vi iallafall den allra bästa medicinen redan. Den kallas River och honom är vi förevigt tacksam över att vi har. 

 

 

 

 

 

 

Hihi, jag har hittat ett sätt att få River att posa.. Lära honom självutlösaren! Nu kan han ställa sig mot väggen och trycka på knappen bäst han vill.. "Wooow" och "Heja, heja" säger han och kör.. Vi får väl dock se hur länge detta håller i sig, han tröttnar väl lika fort på detta som på allt annat.. Förutom bilar då. Dom tröttnar han aldrig på.. Brum,brum..

 

 

Eller ja, det är väl förmiddag nu kanske. Vi är så trötta här idag. Lillen är sååå förkyld att han knappt kunnat sova för sin täta näsa. Lider med honom. Jag sover inte heller så bra eftersom kroppen är så rädd och orolig hela tiden nu. Känner mig mer eller mindre som ett vrak :( Tur det snart är dags för dagens vila hihi..

 

Någon som lagt märke till att River varit till frissan kanske? :) hihi. Eller han har ju privatfrisör iform av farmor och tur är väl det =) Jag skulle aldrig ta den fajten och att sätta han i frisörstolen känns långt borta. Han blir alltid lika snygg iallafall, även om det inte är jätte lätt att få det rakt klippt, men bättre än långt.  Och han är verkligen som två ungar med hår eller inte.. Så olik! ♥

 

Gud, jag har kärat ner mig helt i det här med leggings/långkallingar åt River. Han är så söt när han har ett par till ett snygg tshirt och det är ju så lämpligt till dagis. Nu när det varit så kallt så har River haft ett par under sina byxor och det slutar alltid med att dagis tar av honom byxorna för att det är för varmt med båda inne. Så nu spanar jag efter lite mer enklare färger och inte så plöttriga som alla hans långkallingar är, så att det blir lättare att klä tillsammans med någon tröja =) 

 

Villervalla hade lite REA så då passade jag ju såklart på. Det fick bli en matchande mössa också och ett likadant set till lillebror.. Med en vit eller svart tshirt så kommer det bli sött och fräscht! :) Hihi, älskar tanken på syskonmatchning. 

 

♥