Vissa dagar är verkligen tyngre än andra.. Idag är en sån dag. Idag var Elliots dödsannons med i tidningen. Det rev liksom upp allt på nytt och gjorde så ont :( Varför ska man behöva läsa sitt barns dödsannons.. Ja, jag förstår inte.. Så idag är det tungt, så tungt.. 

 

 

Då var vi hemma igen efter en lång dag. Idag har vi varit på sjukhuset och sagt hejdå till vår älskade Elliot. 

Det var tufft, riktigt tufft att behöva se honom ligga där, kall och alldeles underbar. Vi fick göra iordning hans kista idag och bädda ner honom i den. Alla föräldrars mardröm och det var fruktansvärt, men när jag sedan åkte därifrån kände jag ett lugn i kroppen. Jag fick verkligen ett jätte bra avsked med honom. Jag åkte därifrån med sorg och smärta men inte den där ångesten jag hade sist vi lämnade sjukhuset. Då mådde jag fruktansvärt dålig och kände inte alls att avskedet var bra. Det kände jag idag. Jag fick pussa på honom, hålla honom i min famn länge, tala om för honom att jag älskar honom mest av allt och framför allt "hejdå min älskling. Mamma kommer sakna dig föralltid".. Jag lever i den här mardrömmen fortfarande men jag känner mig glad, om man kan använda sig av det ordet sånna här gånger över vårt avsked idag. Nu är ju det riktiga avskedet i form av begravningen kvar, men detta var vår sista möta med kramar och närhet. Sen känns det såklart fruktansvärt när man tänker på att idag var sista gången jag någonsin får se honom, hålla i honom och pussa hans lena fina kinder men jag försöker att inte tänka så, utan istället glädja mig åt stunden med honom som jag njöt av. Vårt sista möte. Nu ligger han fint nerbäddat tillsammans med sina nallar, en bild på oss tre som älskar honom mest av allt och fina filtar. Vi hade köpt dubbla nallar så att vi kunde spara en av dom.. Den nallen kommer föralltid att betyda mer än mest för oss. ♥

Det är när mörkret faller och kvällen kommer som ångesten blir som störst.  Jag försöker intala mig själv att det är okej att må såhär, ingen säger att man måste ha mod och hålla sig stark hela tiden. Alla säger att jag är så stark. Jag förstår inte vad dom pratar om. Jag har aldrig känt mig så liten och svag. Men å andra sidan så är man ju inte svag bara för att man bryter ihop och mår skit. Stark är man väl när man orkar överleva trots den enorma smärtan man bär på. Jag försöker att intala mig själv att det är okej att ha bra stunder. Detta är mitt livs obekvämaste berg och dalbana. Det går upp och ner.. Ena timmen så känns allt kontrollerat och lättsamt, för att nästa timme kännas helt hopplöst och jag får påminna min kropp hur den ska göra när den ska andas. Jag har förstått att det troligtvis är såhär mitt liv kommer att vara, bara det att tiden kommer hjälpa mig att lära mig att leva med det här. En dag så kommer det finnas ett ljus i livet igen och man kan minnas allt det här med den glädjen man faktiskt känner över Elliot. En dag kan jag glädja mig över att han kom och blev just vår son. Jag vill inte ha det såhär, jag vill inte minnas allt som har med honom att göra med smärta. Jag och Marcus sörjer och är starka tillsammans, jätte starka.. Men det är en känsla i denna sorg han aldrig kan dela med mig eller förstå och det är känslan över att i nio månaders tid ha delat min kropp med den här lilla varelsen. Jag har burit på Elliot i min mage i nio månader och poff så är mina stora mage, hans hem helt borta men han finns inte här?! Han är också borta.. Det är en väldig skum känsla för mig. Det är det som är skillnanden.. För mig har Elliot funnits i min vardag så pass länge, så för mig är det en annan form av saknad som tar vid. För mig är något som jag vant mig vid helt plöstligt borta.. 

 

Jag längtar efter den där dagen då ljuset börjar synas.. Tills dess så tillåter jag mig själv att vara fruktansvärt ledsen. Jag har trotts allt förlorat det allra käraste jag har. Min son ♥

 

För mig är det så viktigt att skriva ner allt som har med det här att göra. Sen känns det ibland lite jobbigt att göra det öppet bara för att Elliot inte lever, men å andra sidan så vill jag inte göra någon skillnad på när River eller Elliot föddes. Dom kom till världen på samma vis båda två, lika älskad och efterlängtad! Så jag vill absolut skriva ner Elliots förlossningsberättelse också.. Även om den inte blir så lång själva förlossningen då det gick i raketfart när det väl satt igång, men jag tänkte att jag tar allt från början..

 

Den 4 Januari hade vi som sagt tid på förlossningen för att återigen tömma fostervatten. Jag var ju så sjuk och mådde riktigt dåligt så jag ringde och avbokade och sa att jag inte orkar idag. Läkaren säger att han inte tycker det är någon idé att vi tömmer längre. Halva tanken med tömningen var ju att det skulle bli som en form av igångsättning men efter två försök och ingenting hänt så tyckte han lika gärna att vi kunde sätta igång det och få slut på lidandet av min onda kropp. Vi fick tid 5 dagar senare, den 9 januari med tanken på att jag skulle hinna friskna på mig lite och ha mer ork. 

 

Det var långa dagar med massor med nervositet. Jag var/är ju så otroligt förlossningsrädd så för mig var väntan hemsk. På tisdagskvällen, dagen innan så hade jag ändå lugnat mig lite och kände mig redo. Det skulle bli så skönt att äntligen få det gjort efter en månads hemsk väntan på hur det skulle bli. River åker till sin farmor och jag och Marcus ligger bara hemma i soffan och ska försöka sova mycket för att samla ork. Vid 1 tiden vaknar jag dock av en sån hemsk smärta vid revbenet. Jag hade ju börjat få ont där någon dag innan som jag skrev, men nu var det en smärta utan dess like. Jag skriker som en tok här hemma och får panik och känner verkligen att det är något som gått sönder i min kropp och jag skriker till Marcus att jag kommer att dö. Vi kastar oss i bilen, tar med all "förlossningspackning" och åker mot hudik. Bilresan var HEMSK. Jag hade så ont och det enda jag tänkte var att nu dör jag. Jag DÖR! Vi kommer in på akuten och där blir vi kvar hela natten. Läkaren misstänker att jag har fått en propp i lungan och jag blev så rädd samtidigt som jag tänkte ; "Jahapp, en propp också.. varför inte".. Efter den här månaden med alla Elliot besked så orkade jag inte ens bli förvånad längre. Jag får blodförtunnande och läkaren bestämmer efter 100 samtal att vi måste skjuta upp igångsättningen tills dom vet säkert om det är en propp eller liknande. Skönt tycker jag då vi landar hemma kl 07 och en timme senare skulle vi egentligen vara på förlossningen men det fanns ju inte en smula av energi kvar till det. Vi sover 2-3 timmar innan vi åker till röntgen och sedan åker vi runt på olika sjukhus hela dagen. Ingen propp visar det sig och vi andas ut. Läkaren på förlossningen säger att vi ska sätta igång direkt imorgon då allt troligtvis beror på min stora livmoder och att det enda botemedlet är att få ut Elliot så att min kropp kan få läka. 

 

Jag känner mig så deprimerad och ledsen vid den här tidpunkten. Jag är också ganska rädd över allt som händer med min kropp.. Hur länge orkar min kropp denna påfrestning från den stora livmodern?! Jag känner mig inte längre höggravid och klumpig, utan jag känner verkligen hur min kropp tar skada på riktigt och det var läskigt. Jag tröstar mig själv med många timmars sömn och tanken på att det snart är över.. Nu är det ju "bara" förlossningen kvar. 

 

Den 10 januari är här. Kanske den dag då vår son ska födas. Ingen vet ju hur lång tid en igångsättning tar, men jag ber till gud att det ska flyta på bra och fort med tanke på att Rivers förlossning flöt på snabbt och smidigt. 

 

Vi kommer till förlossningen vid 8 tiden och vid halv 9 kör vi igång. Jag får en tampong liknande hormon grej (minns inte namnet) som ska göra att min tapp mognar. Den är fortfarande 3 cm lång och jag är fortfarande bara öppen 1,5 cm (samma som för 2 veckor sedan) så dom vill att tappen ska mogna lite innan dom tar vattnet. Dom förbereder mig på att det kan lång tid, ibland upp till ett dygn innan det händer något. Suck tänker jag. Jag är så nervös vid den här tidpunkten att jag nästan tappat känseln i benen och mår så illa. Marcus försöker lugna mig och säger flera gånger att det kommer gå bra, men det hjälper inte så mycket. Smärtan skrämmer mig så mycket och även själva igångsättningen då det som sagt inte alltid går så smidigt. 

 

Efter en timme ungefär, vid 09:30 tiden så känner jag hur jag börjar få sammandragningar. Inga som gör ont på något sätt men jag känner att magen börjar jobba ganska rejält. Skönt tänker jag, då kanske det fungerar iallafall. Dom börjar en stund senare att spänna lite mer och även om dom fortfarande inte gör ont så får jag koncentrera mig på varje sammandragningar då det blir som ett håll i magen och svårt att andas i samband med dom. Trots att det inte händer så mycket så går tiden rätt fort där inne på förlossningen och helt plötsligt är klockan runt kanske 13:30 tiden och då börjar det hända lite ..

 

Nu försvinner dom där klassiska sammandragningar och nu trycker det bara neråt nå fruktansvärt vid troskanten och det gör lite ont. Vid varje värk som nu kommer med 30 sekunders mellanrum så känns det som att jag ska kissa ner mig totalt. Jag hoppas att vattnet snart ska gå för jag misstänker att det är det som trycker på, och jag tror att det här ska ta hela dagen, så jag tänker att vattnet måste gå själv för barnmorskan kommer ju inte ta det på länge, inte förrän tappen är mogen..

 

Vid 14 tiden, efter bara en halvtimme börjar jag få panik.. Värkar kommer hela tiden och Marcus säger att vi ska ringa på klockan.. "nej!!" säger jag.. Dom är alldeles för smärtlösa och korta för att det ska vara på riktigt. Dom gör som sagt inte ont, utan det är bara det där hemska, obehagliga trycket som gör att jag får panik och som sagt, det är knappt någon paus så jag förstår inte vad tusan det är som händer. Jag försöker jämföra lite med när jag födde River. Då förklarade barnmorksan den här typen av "smärta" som förvärkar. I och för sig så kom då värkar med 15 minuters mellanrum.. Nu kommer dom som sagt nästan utan paus, så till slut vid 14 tiden ungefär bestämmer jag mig för att ringa på klockan och fråga. Barnmorskan kommer in och jag säger att det börjar kännas lite obehagligt nu och det trycker på nå fruktansvärt. Hon sitter ett tag på sängen och kollar på mig när värkarna kommer. Jag tycker det är skit jobbigt och tror att hon inte ska tro på mig eftersom jag inte har ont. Hon undersöker mig iallafall och säger att det hänt jätte mycket och hon låter jätte förvånad. Tappen är helt utplånad och jag är öppen 4 cm. Hon går ut ganska fort och säger att hon ska prata med läkaren om höra om dom ska ta vattnet. Jag gör tummen upp till Marcus och tycker det är skönt att det hänt så mycket utan att jag har haft det jobbigt och smärtsamt. 

 

Vid 14:15 kommer barnmorskan in igen och berättar att dom ska ta vattnet men dom vill att jag ska ta ryggbedövningen innan då jag tidigare nämnt att jag vill ha den och eftersom dom tror att det kommer gå fort efter att vattnet är taget så vill dom ge bedövningen innan. 

 

Vid 14:30 kommer narkosläkaren och börjar att förbereda och lägga bedövningen. Vid 14:45 är det klart och man tar vattnet strax där efter. Efter det här går allt så fort som jag hinner knappt med och minns inte så mycket. Marcus har tagit bilder på min med kameran där jag ligger och äter en macka vid 15:11. Då ligger jag och pratar och är så glad över att bedövningen hjälper lika bra denna gång, nu känner jag ingenting.. Tror fortfarande att det väntar många timmar och är orolig över att smärtan ska komma tillbaka, eller komma tillbaka är fel ord. Jag tänker lite hopplöst att eftersom det inte har börjat göra ont ännu så kommer det blir ett helvete snart och jag ber till gud att ryggbedövningen ska hålla så länge som möjligt.. 

 

Det tar inte mer än 10 minuter innan det börjar trycka neråt nå fruktansvärt igen. Klockan är nu ungefär 15:20.. Fortfarande ingen smärta men fruktansvärt obehagliga. Jag känner på ren svenska som att mitt anal och underliv ska spricka, så mycket trycker det neråt. Marcus säger återigen att vi ska ringa på klockan men jag säger återigen nej och säger att dom inte gör ont och att jag vill vänta. Vid 15:30 tiden håller jag på att kräkas av trycket. Jag ringer på klockan och talar om att det trycker neråt nå fruktansvärt!! Då ska vi undersöka sa BM och det gör hon.. Oj säger hon, du är helt öppen, det är bara en liten,liten kant kvar. Hon springer iväg och säger att hon ska ringa på barnläkarna som ska vara med och vara beredda att ta hand om Elliot. Kvar i rummet är en barnmorskestunden och jag säger ganska snabbt till henne att jag måste trycka på NU!. Hon ringer på klockan och in kommer min barnmorska igen. Jag säger att jag måste trycka NU, så hon förbereder men säger att vi ska vänta på barnläkarna. Marcus har i efterhand berättat för mig att jag skäller och säger åt henne att jag måste trycka NU!!.. "Okej, tryck då", svarar hon.. Här kommer tydligen barnläkarna in berättat Marcus i efterhand. Jag hade för mig att dom inte kom förrän Elliot var ute men det minns jag som sagt fel. 

 

Åh, dom där jäkla krystvärkarna är helt sjuka. Precis som med River så känner jag ingen smärta i dom, utan bara trycket. Skillnanden är bara den att den här gången trycker det så mycket att jag tror att jag ska spricka helt som sagt. Värkarna kommer fortfarande med mindre än 30 sekunders mellanrum och det går väl två krystvärkar där jag skriker att jag inte vågar trycka.. Ta det lugnt säger barnmorskan..  Vid nästa krystvärk trycker jag på som sjutton och skriker återigen att jag inte vågar. Barnmorskan lugnar mig med att säga att hon ser lite mörkt hår låångt inne och att han är påväg.. "MÖRKT HÅR??!" tänker jag.. Vadfan, nu drar väl Marcus tänker jag. Vi är ju båda ljusa och man får ju upp lite konstiga tankar under en förlossning hehe. 

 

Nästan krystvärk kommer och jag tar i så att kinderna spricker och splash så flyger Elliot ut. Paniker jag känner då är obeskrivlig. Jag är så glad över att han är här samtidigt som jag ser hur blå han är och jag tänker direkt att det är kört. Han skriker till lite lätt och dom fnissar och berättar att han kissade direkt när han kom ut.. Åh, jag fylls med kärlek samtidigt som jag skakar och gråter. Jag vill inte tänker jag.. Han lever, men jag är så medveten om att jag snart kommer att förlora honom och den smärta, ja den smärtan.. Den skaver så i bröstet fortfarande. 

 

Barnmorskan säger att ett fint litet hjärta tickar i bröstet och frågar om jag vill ha upp honom på bröstet.. "Men va?! Självklart, ge hit mitt barn".. Han är så liten och så blå. Helt underbar och jag känner mig så varm i kroppen.  Jag tänker att jag klarar aldrig det här. Säg att det är en dröm och låt mig få behålla honom föralltid. Tyvärr så tittar barnläkaren på Elliot och säger att han andas riktigt dåligt, knappt alls. Han säger att han ska springa iväg med honom och tar med sig Elliot och Marcus och lämnar rummet. Där ligger jag och har panik. Han får inte dö där ute när inte jag är med tänker jag.. Snälla låt mig få tillbaka honom. Jag frågar dom i rummet vad som händer och dom berättar att han får syrgas och hjälp med andningen. Det tar inte mer än 5 minuter innan dom är tillbaka och läkaren berättar att Elliot knappt andas själv, något andetag hit och dit och trots hjälp från syrgasen så orkar han inte andas. Han läggs på mitt bröst och vi blir lämnad själv. Nu är det inte lång tid kvar. 

 

Jag och Marcus sitter med Elliot tätt intill på mitt bröst och bara gråter och gråter. Vi säger till varandra att vi inte klarar det här, att det får inte vara sant. Varför, varför,varför.. Efter en stund kommer barnläkaren in och står med oss.. Han lyssnar och berättat att Elliot inte andas längre men att hans hjärta slår sakta, sakta.. Han talar om att det är bara någon minut kvar nu och efter en kort, kort stund så lyssnar han igen och berättar att nu har Elliot somnat in, hans hjärta slår inte längre.. Mitt hjärta stannar i samma sekund. Jag hamnar in nån konstiga bubbla bland smärta, illamående och direkt saknad. Jag önskar att ord kunde beskriva smärtan över att förlora sitt älskade barn, men det finns inga ord. Jag fick träffa Elliot en kort, kort stund och det är jag evigt tacksam över men jag fick aldrig se hans ögon, aldrig höra honom gråta, aldrig byta hans blöja eller amma honom. Den där onda bubblan lever jag kvar i nu och jag lär göra det ett bra tag fram över, om inte föralltid. 

 

Mitt i allt det svarta så känner man ändå ett lugn, som jag skrev igår. För mig blev det här så bra det kunde. Elliot kämpade ett kort stund för att hinna träffa oss. Han somnade sedan in till sitt lugn och behövde inte dra ut på allt och lida. Han är helt perfekt och hans sjukdom och skadar syns inte alls på utsidan. Till och med läkarna blev förvånad över hur fin han var! Såklart var han helt perfekt och kommer föralltid att vara. 

 

Ska man sammanfatta förlossningen så gick det så bra det bara kunde. Förlossningen liknar den med River väldigt mycket och jag peppar mig själv med att jag nog är en jävel på det här med att föda barn och den smärtan. Jag har fött två fantastiska barn utan att uppleva smärta.. Kanske är jag duktig, kanske har jag bara haft tur. I vilket fall som helst så peppar jag mig själv och försöker se positivt på allt. 

 

Så alltså.. Efter 1 timme och 46 minuter från försöka rejäla värken så föddes vår älskade Karl Wilhelm Elliot ♥

 

 

 

 

 

 

En riktigt liten kämpe som orkade kämpa i 50 minuter innan hans lilla hjärta inte orkade mer. 

 

Dom 50 minuterna var så värdefulla men ändå så jobbiga. Vi fick chansen att träffa honom och hålla om honom innan han somnade in i mina armar ♥ 

 

Man försöker att ställa in sig och förbereda sig på denna smärta. Jag är tacksam över att vi haft en månad på oss att förbereda oss så gott det går och vi visste ju att utgången kunde bli såhär, men trots det så kunde jag aldrig föreställa mig den här smärtan. Aldrig förut har jag känt mig så tom och aldrig någonsin har det känt som att något fattas så mycket och att vårt hem är så tomt trots att Elliot aldrig fick komma hem. Men samtidigt så innefinner sig ett sånt lugn i kroppen nu när allt är över. Det har varit så påfrestande att inte veta hur det skulle bli. Nu fick Elliot den ro han behövde och då känns det som sagt, som ett litet lugn i hela kroppen att han nu har det bra. Jag försöker acceptera men man kommer aldrig förstå. Jag vet inte hur eller om jag kommer att överleva den här sorgen. Eller jo, det gör man ju på något vis men vägen dit känns längre än längst just nu. Till en början försöker jag bara ta mig igenom saknade av att ha lämnat honom kvar på sjukhuset när vi tidigare idag åkte hem. Det var så fruktansvärt jobbigt, det jobbigaste av allt. Jag vill inte lämna dig mitt älskade barn. Aldrig någonsin men nu är jag tvungen.. Hur ska livet bli utan dig? Jag älskar dig SÅ! 

 

 

 

Här sitter vi i tv soffan för att avsluta ännu en dag. En ganska lugn dag med noll planer förutom BM-besöket. Det blev det sista för den här gången.. Magen fortsätter att tokväxa och är nu uppe i 43 cm. 3 cm har den ökat sedan den 27e december trots tömningen.. Det är tur att jag har fått igångsättningstid för jag klarar nog inte mycket mer, eller min kropp gör inte det. Känner mig faktiskt lite orolig över hur mycket livmodern ska kunna växa i min kropp innan jag själv tar skada. Bara en sån sak att revbenen gör så förbannat ont just nu är väl en början. Så ja, det är som sagt otroligt skönt att se ett mål på det hela. 

 

Ingen lillebror än inte..  Lugnet här inne beror bara på fortsatt sjukstuga.. Det vidrigaste viruset någonsin. Har ju inte så mycket att jämföra med då vi brukar klara oss men ändå, detta är så jobbigt! Och stressande då man vet att man har begränsad tid till att bli frisk.. Ja, det blir lite kaos i livet just nu, minst sagt. Idag har det gått en månad sedan vi var på första ULet och fick dåliga besked.. Det känns som ett år.. 

 

 

Det blev ingen vattentömningen i Fredags heller. Dels på grund av sjukdom och för att läkaren inte tyckte att det var nån mening. Det har ju inte fungerat tidigare, så nu är det igångsättning som gäller för att få slut på lidandet. Ja, för det är så han uttrycker det och det är faktiskt så jag känner just nu. Även om jag vet att lidandet efter förlossningen blir betydligt värre, men det går inte att tänka på. En förlossning är tillräckligt läskig som det är. Det har alltid skrämt mig. Och även om jag vet att jag fött ett barn tidigare och att jag klarade hur bra som helst då, så är jag lika nervös denna gång, så för att försöka förebereda sig mentalt på smärtan och allt som kommer med förlossningen så måste jag fokusera på det och inte det som kommer efteråt. Så som sagt, jag försöker att tänka på att om några dagar så är det slut på allt det här med en ond kropp, en sprängade mage, svårt att andas och allt det där.. Alltid något.. Den ena smärtan avlöser den andra med andra ord. Fan..

Ibland känns det nästan löjligt hur mycket det svänger här inne mellan allvar och ytligt.. Men det är ju faktiskt allt det här ytliga som får en att tänka på annat för en kort, kort stund..

 

Dom här fina ramarna som jag har på sänggavel köpte jag i några fler ex igår. Dom är så fina och ger en liten gammeldags stil till vårt vardagsrum. 20 små enkronor betalade jag för alla 3, så även om dom är i plast och säkert inte så hållbara, så var dom iallafall fina för stunden hihi..

 

 

Idag är det ju nästsista dagen på detta år. Vi har inte ens planerat morgondagen. Vi var nog ganska säkra på att vi skulle vara på BB då, men än är vi inte där. Jag försöker ladda upp med sömn och tänker hela tiden att "nu måste jag sova ifall det sätter igång" men det går inte så bra. Jag kan ligga ner och sova kanske en kvart, sen vaknar jag av kramp i vaderna eller något. Jag minns att samma sak hände sista veckorna med River i magen.. Så att samla sömn är nästan omöjligt. Jag laddar batterierna med Rivergos istället. Min lilla skatt..

 

♥

 

Då var det Fredag och snart helg igen. Man blir ju helt avig på dagarna såhär i juletider men även innan då både jag och Marcus är hemma nu. Man försöker hålla rutiner och liknande för Rivers skull men det är ju inte så lätt när det känns som Lördag hela veckan :) 

 

Idag ska vi till förlossningen igen. Igår när barnmorskan mätte magen så hade den växt 4 cm på 2 veckor och jag har nu ett sf-mått på 40 cm. Jag hade 35-36 när jag födde River så det är inte undra på att det är t.u.n.g.t nu. Jag känner hur bebisen sparkar under mina bröst. Snart kan jag väl känna livmodern om jag sticker ner fingrarna i halsen hehe. Det var väl tänkt att måttet skulle stanna upp lite med tanke på att vi tömt ur lite vatten men det blev ju tvärtom så idag måste jag göra det igen.. Usch.. Det är ju galet hur fort tiden går när man gruvar sig för något helt plöstligt.. Tänk om varje dag sprang iväg som timmarna idag hehe. Aja, jag kommer nog hem hel efter det här också. Men usch så obehagligt.. Jag hoppas vi kan planera lite mer också. Ifall inte förlossnigen startar själv så har dom nämnt igångsättning i vecka 37+0 och det låter ju faktiskt lite lockande även om en igångsättning också är lite läskigt.. Allt är ju fan läskigt nu.. Blä..

Åh, idag har det varit en bra dag!! Vi har haft en hemmaeftermiddag med River, en vanlig vardag och det har jag saknat så mycket! Det har bara gått två veckor sedan vi började ränna på sjukhuset fram och tillbaka men det känns som det gått två år sedan vi senaste hade en vanligt kväll hemma.. Så ja, det uppskattades enormt. 

 

Jag sitter och söker runt lite på nätet i hopp om att försöka hitta något forum, blogg eller liknande med familjer i samma situation som den vi är i nu. Det är svårt att hitta. Det beror väl antagligen på hur ovanlig den här sjukdomen är och hur några som födds i Sverige varje år med Trisomi 18. Det upptäcks ca 70 fall i Sverige varje år, men då födds bara 7-10 barn med diagnosen då den ofta upptäcks tidigare i graviditeten och då också får ett avslut då i form av en abort. Jag tänkte på det där fostervattenprovet ganska ofta. Jag och Marcus diskuterade ju det i början av den här graviditeten. Men vi valde att avstå eftersom alla odds för kromosonfel var ju låga för oss och dessutom så var det enda vi tänkte på att det värsta var att dom upptäckte down symdrom och om det upptäcktes så skulle det inte göra någon skillnad för oss, abort hade ändå inte varit ett alternativ. Man hade ju inte den minsta aning om att det kunde vara på det här viset.. 

 

Ibland känns det så fruktansvärt orättvist (en upprepad mening, jag vet) att det här händer oss. Det är en sjukdom som är vanligare bland föräldrar med åldrarna över 35, det drabbar oftare flickor än pojkar och en graviditeten på flera tusentals.. Varför liksom? Vem bestämde att dom skulle straffa oss på det här viset? Vi får väl se det på det viset att han är väldigt unik, vår lilla pojke. ♥

 

 

 

Puuh, har precis överlevt värsta nattningen någonsin. Halvt ihjäl slagen utan att överdriva av trots och liknande. Samtidigt som man bara längtar efter bebisen så önskar man även att tiden ska gå sakta så att Rivers hemska trots kanske hinner ge sig lite. Just nu vet jag inte hur det skulle gå om jag hade två att se till.. Jag googlar ju ofta efter tips och när jag läser om det här med barn som slåss, bits och nyps så får jag bara ett tips.. Att inte slå tillbaka.. Haha, kanon.. Ska försöka att undvika det då =) 

 

Jag var och rotade i min mammas garderob efter något att klä min mage i. Jag vill ju ha något finare inför jul och nyår nu och jag hittade lite som passade. Bland annat denna klänning. Det satt så skönt över magen att jag inte vill ta av den. Den får nog hänga på under julafton :)

Då var första advent här. Vi har inte ens kommit så långt att vi tänt det första ljuset än. Pappan i huset jobbar, så vi gör det ikväll och kör lite adventsmys då istället :) Igår var det världens längsta dag. Jag hade starka sammandragningar HELA dagen. Klockade dom till och med ett tag då jag blev lite nervig och dom kom verkligen hela tiden. Det var först sent igår kväll som dom la sig lite och nu har det varit lugnt hela natten och morgonen.