Sådär.. Äntligen hemma vid en dator så jag kan skriva ett riktigt inlägg.. Att mobilblogga blir inte allt för fint, så jag var tvungen att gå in och snygga till inlägget från igår med ny bild och finare text hihi.
Vart ska jag börja? Jo, vi vill såklart tacka för alla gratulationer som vi fått på olika vis ♥ Helt ärligt så trodde jag aldrig att jag skulle skriva detta inlägg.. Inte angående denna graviditete iallafall.. Speciellt inte när en iskall läkare dömde ut min graviditet till missfall efter en liten blödning och smärta i v 6. Han var så hård och kall.. Han kollade med ultraljud och sa " nej, tyvärr.. Jag ser INGENTING. Du blöder från livmoder och har ont i magen så ja, 98% säker på att det är missfall. Det är bara gå hem och fortsätta blöda så får du en återkontroll om 2 veckor" . Jaha, tack för den medkänslan. Jag förlorar mitt barn här och du uttrycker dig så hårt att du lika gärna kunna ha slagit ett baseball trä rakt i magen på mig. Usch så hemskt det kändes. Utan tvekan det största sorg och smärta jag varit med om. Men jag gick hem med tankarna på att det var väl inte meningen denna gång och att jag faktiskt återigen blivit gravid på ett första försök. Så förhoppningsvis skulle kroppen återhämta sig fort och vi ha turen att bli gravida snabbt igen..
Usch, det var långa två veckor innan det var dags för återbesöket. Jag hade inte blött något mer och enligt doktorn så var ju missfallet igång, så det var ju konstigt att det inte fortsatte så att säga.. Dessutom hade illamående tillkommigt rejält, så jag hade faktiskt hoppet uppe om att den där dåliga doktorn skulle ha fel. Och visst var det så. En ung, underbar kvinnlig läkare hittade med hjälp av ultraljud ett fullt frisk foster med ett fint tickande hjärta och jag gick därifrån med tårar längst kinderna ♥
Blödningarna slutade aldrig riktigt utan dom kom hela tiden, fram tills nu med några dagars mellanrum. Så sjukt påfrestande och en riktig mardröm att se det där blodet på papperet under en graviditet. Flera gånger har vi varit in och tittat, senast i vecka 9. Då mådde pyret hur bra som helst och ingen kan förklara varför jag blöder. Så länge det inte är graviditeten som blöder så var det ju också skit samma.
Ja, också kommer vi till hur jag har mått? I ganska precis 8 veckor har jag vetat om att jag är gravid och jag kan ärligt säga att det är dom värsta 8 veckorna i mitt liv. Det har varit f.ö.r.j.ä.v.l.i.g.t och jag har mått SÅ dåligt.. Jag var ju lite nervös över en ny graviditet och det där med illamåendet eftersom jag mådde illa och kräkas varje dag fram tills Rivers förlossning. Jag visste ju dock inte då, att det faktiskt kunde bli 10 gånger värre!! Jag har mått så fruktansvärt illa dessa veckor. Jag har inte kunnat haft en fungerade vardag utan legat på soffan HELA dagarna.. Så fort jag rest mig upp eller försökt att äta så har det slutat med att jag hängt över toaletten och kräks. Jag har haft så dåligt samvete mot River. Han har haft en riktigt tråkig sommar och fått stått ut med att leka snällt i vardagsrummet eller kollat på tv. Det är tur att han har en underbar pappa som roat till max med olika äventyr på eftermiddagarna/kvällarna.
Det är faktiskt rätt galet hur olika två graviditeter hos samma person kan vara. Det finns inte en likhet förutom kräkningar och illamående då, men annars ingenting. Allt har varit så mycket värre denna gång. I början med Rivers illamående så bodde jag på donken. Jag måsta ha deras salta strips, annars mådde jag ännu mer illa och kräktes. Denna gång dör jag bara jag hör ordet donken. Kolsyra som var min räddning med River har också gått fet bort denna gång. Denna gång har det varit vatten och tuggumi som varit min räddning. Jag måste ha ett tuggumi i munnen hela tiden, annars mår jag extra illa. Det är nästan som att jag inte tål mitt eget saliv/ min andedräkt. Denna gång har jag även känt sånna där konstiga dofter. Något som jag aldrig upplevde sist. Hela huset har lutat mögel och jag vet inte hur många gånger jag stått och putsat sängbordet med väldoftade rengöringsspray innan lägggdags för att slippa stanken av mögel och smuts.. En doft som givetvis inte funnits, enligt Marcus.
Ja, mina vänner. Jag har alltså mått så fruktansvärt dåligt.. Så dåligt att jag faktiskt kommit på mig själv att lega och tänka på surrogatmammor och adoption inför vår eventuella 3 barn som finns i vår framtid lääääängre fram haha. Jag är så glad att jag nu tagit mig dessa 13 veckor. Och att jag sen en vecka tillbaka mår betydligt mycket mindre illa och kräkningar är nästan helt borta. Nu hoppas vi att jag får må bra i några i veckor. Komma tillbaka lite i ork och liknande och faktiskt kunna njuta av denna fantatiska resa. Det känns faktiskt helt galet att vi ska göra denna härliga resa IGEN. För det är ju faktiskt nu den början.. Resan mot vårt andra barn och Rivers lillesyster/bror som än så länge är beräknad att komma till oss den 30/1 -2013 ♥
Jag är inget undantag för att man växer snabbare andra gången. Här är en bild från i midsommras. Då var jag bara i vecka 9 och resan så ser ni ju en tydlig kula =)
