Imorgon kör Jollyroom igång ytterligare ett jollyrace. Mellan kl 10-22 finns det mängder med erbjudandet och dessutom så är det frifrakt.. Missa inte! 

 

Idag skrev jag in mig på viktväktarna igen. Har längtat i sisådär 9 månader efter det. Jag körde ju det när jag blev gravid och det var toppen. Det är ju ingen bantning och det är det som gör att det funkar kanon för mig.. Att äta gott och sånt är ju livet, så att banta och knappt äta-dieter funkar inte. Detta funkar kanon. Jag har ungefär 8 gravidkilon kvar och funkar viktväktarna lika bra som sist så är dom borta om 3 veckor ungefär. Jag gick upp 22 kg denna graviditet. Med River gick jag upp 18 kg och hade gått ner 22 kg efter 2 veckor. Denna gång gick det inte lika smidigt, men jag ammar ju inte heller så. Även om jag har 8 gravidkilon kvar, så är mitt mål att gå ner 11 kg. Heja heja! =)

 

Åh, fy tusan.. vaknade med världens migrän idag. Det finns absolut inget värre än det. Min lilla skatt fick åka till mormor medan Marcus skulle iväg lite snabbt. Jag kunde inte resa mig från sängen, men nu efter att ha legat under täcket, i mörket så känns det mycket bättre. Tur det, för idag är det mycket på schemat. Massa ärenden ska göras men viktigaste av allt är hårfärgning hihi. Det måste göras idag, så att jag har imorgon på mig för nödlösning ifall det går fel. För sen på Fredag så är det begravning och då måste vi vara fina ♥

 

 

Hemma igen efter en lång dag springades i affärer. Jag unnade mig en hel del nytt. Både till mig själv, hemmet, River och även Marcus. Kändes skönt men ändå så oviktigt. Får dåligt samvete och tycker att allt sånt där ytligt känns totalt oviktigt just nu. Trots det så känns det skönt att ha lite nytt att ta på sig och pynta hemmet med. Materiella ting spelar ju noll roll, men visst tusan gör det vardagen lite roligare ibland ♥

 

 

 

Nu sitter jag här i soffan och är sugen på att flytta över bloggen till vimedbarn.se. Har varit sugen på det länge då det känns lockande att vara medlem på en sida med mer inriktning eller hur man ska säga. Behöver även en nystart, som på det mesta just nu. Men bloggen är ju min lilla älskling och alla ni som läser är ju faktiskt en del av den, så jag är rädd att förlora några i flytten. Jag har ju dessutom bytt blogg för mindre än ett år sedan från devote hit till blogg.se så det kanske blir lite rörigt att flytta igen? Äh, magkänslan säger vimedbarn.se just nu. Jag ska bara komma på hur jag får med mig mitt gamla arkiv, för när jag kommer på det och får med mig allt innehåll härifrån så kommer det nog kännas bättre. 

 

 

 

En Elliot mage i vecka 28.. Så förväntansfull och ovetande mamma som älskade att se sin mage växa.. Det har jag gjort från den 22 maj 2012 när jag fick veta att du bodde i min mage.. Tänk om jag då visste att du 233 dagar senare skulle dö i mina armar.. 

 

Ibland så funderar jag verkligen på HUR jag ska klara det här. Att hela tiden leva med den här sakande och tanken på att du faktiskt är död. Att du inte finns hos mig längre, att du aldrig fick göra det.. Inte utanför min mage iallafall.. Bara korta 52 minuter fick vi tillsammans.. Vi skulle ju ha hela livet. Jag skulle vaka över dig, ta hand om dig och sedan förfölja dig och oroa mig över dig när du väl börjat tycka att mamma är pinsam och jobbig. Jag skulle ju sitta där i tv soffan om många år och undra när du skulle komma hem och sitta upp halva nätterna för att vänta tills du kom hem efter dina äventyr.. Istället ska jag behöva gå till din grav. 

 

Det känns så fruktansvärt orättvist. Vissa stunder ännu mer orättvist. Samtidigt så söker jag tröst i att det här var bäst för dig. Hade du överlevt så hade du varit gravt utvecklingsstörd. Inget som spelar någon som helst roll för mig eller din pappa. Vi hade gjort oss redo för att föralltid ta hand om dig och se till dina behov, men vilket liv hade du fått? Du har det troligtvis bättre där du är nu, där uppe.. Där kan du säkert leka, skratta och sväva fram. Något du troligtvis aldrig hade kunnat om du överlevt här hos oss. Att gå, prata, leka, skratta och äta själv är något som du troligtvis aldrig hade klarat av. Så jag försöker se det så att du fick det bättre nu. Även om jag aldrig kommer få det riktigt bra utan dig. 

 

Det är så svårt att förstå hur du kunde vara så valskapt och perfekt. Som vilken liten nyfödd bebis som helst men ändå vara så trasig och sjuk på insidan. Alla läkare som förberett oss på att du kunde se lite annorlunda ut med tanke på dina missbildningar, men du var helt perfekt. Alla blev förvånade över hur välskapt du var. ♥ 

 

Trisomi 18 är ju grym sjukdom. Något som man aldrig hört talas om. Jag har fått förklara för både min barnmorska och Rivers BVC sköterska vad det innebär. Det är ingen som vet, inte ens inom vården, förutom specialistläkare. Jag har även försökt google och leta efter andra föräldrar under den här månaden för att hitta andra i samma situation. Det är nästan omöjligt att hitta. Inte så konstigt kanske med tanke på att de födds ca 7 barn i sverige varje år med detta fel.. 7 barn?!?! Av alla tusentals förlossningar. .Dessutom så födds nästan alla av dessa barn då redan efter RUL och räknas som en avbryten graviditet. Vi gick en hel graviditet och väntade på dig. I 8 månader såg jag fram emot onsdagarna när det skulle plinga till i telefonen om att vi nu bytt gravidvecka och var en vecka närmare dig. Hela tiden helt ovetandes om att du var så sjuk och att du låg där inne och visste att du troligtvis skulle dö så fort du lämnade min mage.. Hur grymt är inte det? Om jag bara hade fått vetat och sluppit det här. Jag är så glad över att jag fick Elliot. Men varför skulle vi behöva genomlida det här? Det är jobbigt att vara gravid. Jag låg hela juni, juli och augusti på soffhörnet och spydde bara jag reste mig upp. Jag bet ihop och tänkte att det är värt det. I januari får jag min belöning.. Jo tack.. 

 

Det är häftigt ändå hur graviditeten kan vara så normal trots att mitt lilla barn där inne egentligen har alla fel man kan tänka sig i sin lilla kropp? Att magen och han växer relativt normalt och att allt flyter på. Min mage blev ju enorm och jag är rädd hur påverkad min kropp är efter allt detta. Hur mår min livmoder efter att ha varit så uttöjd?  Kommer jag utan problem kunna bli gravid igen? Jag hoppas det. Tidigare så förstod jag inte hur andra kunde skaffa barn direkt efteråt, men tomrummet som blev här hemma efter detta är större än det tomrum vi kände när vi bestämde oss att det var dags för en 4e familjemedlem. Tomrummet efter Elliot kommer alltid att vara tomt, men tomrummet efter ett syskon är helt galet stort nu. 

 

Jag kände tidigare idag att jag inte ville skriva sånna här inlägg längre. Jag vill inte riva upp allt som jag känner när jag skriver. Jag vill försöka ta mig vidare ändå men sen läste jag på ett änglaforum hur en mamma var så ledsen över att hon fått elaka kommentarer över att hon visat bilder på sitt döda barn på sin blogg. Jag grät och grät och kände att jag bara var tvungen att skriva en massa, och sen skiter jag i att det är hundratals personer som läser detta och ser bilderna jag visar på Elliot. Är det konstigt för andra människor att se mitt döda barn eller läsa om det så är det bara att titta åt andra hållet. Elliot är så fin och ser ut som vilken sovande bebis som helst på bilderna jag visar. Att någon tycker det är konstigt känns jätte jobbigt och det får isf stå för dom. För mig är det helt normalt att både skriva öppet om det mesta, jag har bloggat så länge jag minns och även att visa bilder på Elliot är för mig normalt, så jag hoppas att jag aldrig ska behöva försvara mitt beslut om det. Sen finns det såklart mer privata bilder på Elliot som jag känner att dom inte passar in här eller på nätet, men det finns det ju även på River. Så det så.. 

 

Något annat som också är tungt är ju Rivers nattningar. Det har jag ju berättat flera gånger senaste tiden men iallafall.. Idag blev jag så less. Jag orkar inte att vi ska bråka och bli nästan ovänner varje kväll. Det är galet hur han håller på. Så idag kände jag att det var nog. Nu skulle han lära sig att somna själv och när vi ändå skulle testa det så kunde vi även testa på att somna i sin egen säng. Det tog bara en timme.. Weho.. sen sov han!! Iofs fick vi lägga ner honom 3000 gånger, men jag är stolt att jag med mitt mesiga och lättflörtade mammahjärta inte gav mig. Han är envis, så det gäller att vara minst sagt envis själv och hålla i detta nu.. Vi är ju överens om att han är en stor kille nu.. Han fyller ju faktiskt 2 år snart ♥