Mandy & River - i väntan på liten nr 2

Varför du.. Varför oss?

En Elliot mage i vecka 28.. Så förväntansfull och ovetande mamma som älskade att se sin mage växa.. Det har jag gjort från den 22 maj 2012 när jag fick veta att du bodde i min mage.. Tänk om jag då visste att du 233 dagar senare skulle dö i mina armar.. 

 

 

Ibland så funderar jag verkligen på HUR jag ska klara det här. Att hela tiden leva med den här sakande och tanken på att du faktiskt är död. Att du inte finns hos mig längre, att du aldrig fick göra det.. Inte utanför min mage iallafall.. Bara korta 52 minuter fick vi tillsammans.. Vi skulle ju ha hela livet. Jag skulle vaka över dig, ta hand om dig och sedan förfölja dig och oroa mig över dig när du väl börjat tycka att mamma är pinsam och jobbig. Jag skulle ju sitta där i tv soffan om många år och undra när du skulle komma hem och sitta upp halva nätterna för att vänta tills du kom hem efter dina äventyr.. Istället ska jag behöva gå till din grav. 

 

Det känns så fruktansvärt orättvist. Vissa stunder ännu mer orättvist. Samtidigt så söker jag tröst i att det här var bäst för dig. Hade du överlevt så hade du varit gravt utvecklingsstörd. Inget som spelar någon som helst roll för mig eller din pappa. Vi hade gjort oss redo för att föralltid ta hand om dig och se till dina behov, men vilket liv hade du fått? Du har det troligtvis bättre där du är nu, där uppe.. Där kan du säkert leka, skratta och sväva fram. Något du troligtvis aldrig hade kunnat om du överlevt här hos oss. Att gå, prata, leka, skratta och äta själv är något som du troligtvis aldrig hade klarat av. Så jag försöker se det så att du fick det bättre nu. Även om jag aldrig kommer få det riktigt bra utan dig. 

 

Det är så svårt att förstå hur du kunde vara så valskapt och perfekt. Som vilken liten nyfödd bebis som helst men ändå vara så trasig och sjuk på insidan. Alla läkare som förberett oss på att du kunde se lite annorlunda ut med tanke på dina missbildningar, men du var helt perfekt. Alla blev förvånade över hur välskapt du var. ♥ 

 

Trisomi 18 är ju grym sjukdom. Något som man aldrig hört talas om. Jag har fått förklara för både min barnmorska och Rivers BVC sköterska vad det innebär. Det är ingen som vet, inte ens inom vården, förutom specialistläkare. Jag har även försökt google och leta efter andra föräldrar under den här månaden för att hitta andra i samma situation. Det är nästan omöjligt att hitta. Inte så konstigt kanske med tanke på att de födds ca 7 barn i sverige varje år med detta fel.. 7 barn?!?! Av alla tusentals förlossningar. .Dessutom så födds nästan alla av dessa barn då redan efter RUL och räknas som en avbryten graviditet. Vi gick en hel graviditet och väntade på dig. I 8 månader såg jag fram emot onsdagarna när det skulle plinga till i telefonen om att vi nu bytt gravidvecka och var en vecka närmare dig. Hela tiden helt ovetandes om att du var så sjuk och att du låg där inne och visste att du troligtvis skulle dö så fort du lämnade min mage.. Hur grymt är inte det? Om jag bara hade fått vetat och sluppit det här. Jag är så glad över att jag fick Elliot. Men varför skulle vi behöva genomlida det här? Det är jobbigt att vara gravid. Jag låg hela juni, juli och augusti på soffhörnet och spydde bara jag reste mig upp. Jag bet ihop och tänkte att det är värt det. I januari får jag min belöning.. Jo tack.. 

 

Det är häftigt ändå hur graviditeten kan vara så normal trots att mitt lilla barn där inne egentligen har alla fel man kan tänka sig i sin lilla kropp? Att magen och han växer relativt normalt och att allt flyter på. Min mage blev ju enorm och jag är rädd hur påverkad min kropp är efter allt detta. Hur mår min livmoder efter att ha varit så uttöjd?  Kommer jag utan problem kunna bli gravid igen? Jag hoppas det. Tidigare så förstod jag inte hur andra kunde skaffa barn direkt efteråt, men tomrummet som blev här hemma efter detta är större än det tomrum vi kände när vi bestämde oss att det var dags för en 4e familjemedlem. Tomrummet efter Elliot kommer alltid att vara tomt, men tomrummet efter ett syskon är helt galet stort nu. 

 

Jag kände tidigare idag att jag inte ville skriva sånna här inlägg längre. Jag vill inte riva upp allt som jag känner när jag skriver. Jag vill försöka ta mig vidare ändå men sen läste jag på ett änglaforum hur en mamma var så ledsen över att hon fått elaka kommentarer över att hon visat bilder på sitt döda barn på sin blogg. Jag grät och grät och kände att jag bara var tvungen att skriva en massa, och sen skiter jag i att det är hundratals personer som läser detta och ser bilderna jag visar på Elliot. Är det konstigt för andra människor att se mitt döda barn eller läsa om det så är det bara att titta åt andra hållet. Elliot är så fin och ser ut som vilken sovande bebis som helst på bilderna jag visar. Att någon tycker det är konstigt känns jätte jobbigt och det får isf stå för dom. För mig är det helt normalt att både skriva öppet om det mesta, jag har bloggat så länge jag minns och även att visa bilder på Elliot är för mig normalt, så jag hoppas att jag aldrig ska behöva försvara mitt beslut om det. Sen finns det såklart mer privata bilder på Elliot som jag känner att dom inte passar in här eller på nätet, men det finns det ju även på River. Så det så.. 

Du är verkligen jätte duktig på att skriva och så länge du finner det intresset så borde du fortsätta med det. Det kan säkert hjälpa många andra i samma situation som hittar hit.

Jätte fint skrivet.
Du är stark Amanda
Du klarar av detta även om de är svårt.
Vi bloggläsare finns här om du behöver oss. Tycker med du skall skriva för du skriver så fint. :) Skickar en massa strykekramar till dig

Elliot är helt underbart vacker på bilderna du lägger upp. Du gör rätt i som är stolt och visar upp din fina änglaprins! Så lik sin mamma ♥

Stor kram

Livet är så orättvist, vet inte vad jag ska skriva men du skriver så bra och jag tycker absolut du ska visa bilder på fina lilla Elliot!

Det är så hemskt att du fick gå nästan hela graviditeten som ovetande lycklig mamma. Jag lider med dig ❤.

Det är dina regler som gäller på din blogg! Jag vänder faktiskt huvudet för vissa bilder, jag har så svårt att föreställa mig hur ni har det och vill helst blunda för verkligheten ibland. (Jag som kan) du gör helt rätt att skriva om allt du vill! Massa styrkekramar och som du säger ni har inget val så nån dag kommer det kännas lite bättre

jag är så glad över att du lägger upp bilder på elliot, han är så vacker och som du säger ser det bara ut som han sover, jätte gott. jag har alltid varit rädd för att se nån som är död, men inte nu längre.. det är inget att vara rädd för, jag ser bara något fint <3 så lik både dig och river, han kan inte bli annat än perfekt, lilla killen.. önskar så att allt vore annorlunda. men det fanns en mening med allt det här, även fast det är orättvist och förjävligt. han var helt enkelt menad för något större än livet här på jorden! <33

Jag kan tänka mej att saknaden efter syskon är väldigt stor och det är ju naturligt och inge fel i att vilja ha barn snart efteråt. Kram

Jag tycker du skriver såå bra, ärligt och det känns verkligen som att det kommer från hjärtat. Bilderna på Elliot är så fina, han är så vacker. Det är hemskt att han inte fick må bra och få uppleva livet som lillebror till River.. :'( Jag förstår att tomrummet efter syskon är stort nu och jag önskar er all lycka att bli gravida igen. Stor kram

Jag grät igår, och tänkte så på er. Var en så fin låt på nyhetsmorgon, Jag fick låna en ängel. Den fick mig att tänka på Elliot, och på er. Åh, jag önskar jag kunde ta bort all smärta i era liv och göra allt bra igen!

Hanär jättefin din son så självklart ska du få visa bilder! Han är julika älskad som vilken unge som helst och som förälder är man ju superstolt över sina fina barn. :-)
Vet inte om du gjort det redan men "vattenmärk" gärna bilderna då jag läst om sjuka personer som sparar såna bilder o delar dem på forum o låtsats själva vara en änglaförälder.

Jag skulle själv också försöka gå vidare med en by graviditet så fort som kroppen bara tillåter det. Just för att ha nåt att fokusera på, allt det man gått o sett framemot under graiditeten frsvinner ju när man förlorar sitt barn så att känna löngtan efter syskon tror jag är helt naturligt. Men det ersätter ju naturligtvis inte saknaden o förlusten men kanske vardagen blir lättare att leva om man får den lilla bebisen som man så länge gått o väntat på :) kramar

Jag tycker att du får skriva precis vad du vill och vad du känner på din blogg och jag har inte alls stört mig på bilderna du lägger upp! Han är ju så vacker din son, båda dina söner, och att vilja visa bilder på sina barn är inte konstigt tycker jag!

Massor med styrkekramar till dig och din familj<3 Såklart att du ska lägga in blider på eran lilla bebis det är ju eran lilla familjemedlem också:)

Jag klickar mig in här varje dag, med en klump i magen men kan inte sluta läsa... Och jag gråter varje gång, när du delar med dig trots att jag går härifrån, ofta väldigt dyster så kommer jag tillbaka.

Det här är ditt, din blogg, och du hat rätt att skriva precis vad du vill Amanda. De människor som klickar sig in här för att lämna fula kommentarer eller ens tänka fula tankar kan bara gå härifrån tycker jag.

Jag förstår inte hur man är funtad då, att i eran sorg göra något dylikt. Stöd, det är vad människor i sorg behöver, omtanke och inget annat..

Jag tänker på er, och jag tror att om du vill skriva så skriv. Då hjälper de dig. Och inte bara det, du hjälper nog många andra människor med ditt skrivande också. Du får mig att inse varje dag hur lyckligt lottad jag ska vara för att jag har två friska barn, det är ingen självklarhet, inte för någon..

<3

Nämen usch så fruktansvärt! Finner inga ord! Jag beklagar verkligen!