Mandy & River - i väntan på liten nr 2

Sorgsen..

Jag tänkte skriva lite om dagen och om hur vårt vilddjur med en energinivå på 500 % är tillbaka och att man iochmed det såg några gråa hårstrån på huvudet igen, men vad spelar det för roll att han är lite energikrävande och jobbig en dag när livet nu blivit som det blivit??!..

 

 

Den här sorgbubbla som jag lever i nu kommer nog att ta död på mig. Inte sådär ordagrant såklart men inombords. Det har ju gått några veckor nu och man har ändå börjat finna sig i beskedet och anpassat sig till det. Men det första negativa beskedet är ju bara början på det hela. Jag klarar snart inte av den här långa väntan.  Jag måste liksom få veta NU hur allt ska bli. Hur vår lilla prins i magen mår och om han är stark nog att orka sig igenom en förlossning.. Kommer jag någonsin få möta honom levande eller kommer hans korta liv ta slut redan i magen? Alldeles nyss så läste jag lite på familjeliv och hamnade i ett forum bland folk som skulle få barn nångång i sommar. En mamma hade precis varit på RUL och fått reda på att hon väntar en flicka. Sin fjärde dotter. Hon skrev ärligt hur arg och ledsen hon var och att hon skulle göra vad som helst för att få en pojk. Jag har bara lust att klippa till henne. Ärligt alltså. Om man bara kunde tänka och föreställa sig vad andra människor får möta för sorg i samband med sina barn, Ja, då har väl inte könet mellan benet någon som helst betydelse.

 

När jag var hos BM sist så läste jag lite i min journal. Där hade läkaren från uppsala skrivit lite om situationen och hon hade även skrivit något i form med att "Ingen speciell bebisövervakning är nödvändig".. Det innebär alltså nånting med att dom kommer inte bry sig om hur han mår under förlossningen. Sjunker hans hjärtljud under förlossningen så kommer man inte göra något för att få ut honom fortare eller liknande.. Dom kommer alltså bara låta honom försvinna.. Dom ger upp honom innan hans ens ha fått en chans.. Det gör så jävla ont.. Hur fan kan dom ge upp honom och inte försöka att hjälpa honom? Jag vet att hans odds är dåliga och att han är så svårt sjuk att hans liv är svårt att rädda, men ändå.. Hur ska jag ärligt klara det här? Hur kommer jag reagera när allt drar igång? Kommer jag ha orken till att orka en förlossning? Och hur ska det bli om han mitt i allt dör? Jag kan aldrig någonsin förstå vad vi gjort för att förtjäna den här oturen och olycka? Jag kommer aldrig någonsin att förstå, och även om jag nu landat någorlunda i detta så kan jag aldrig föreställa mig hur det ska bli den dagen hans födds. Jag vill bara att det ska ske imorgon, samtidigt som jag vill att den dagen aldrig ska komma.. Jag klarar inte av att förlora honom.. Jag gör inte det.. Vilka föräldrar gör det..

Åh, Amanda, jag saknar ord..... Vet inte vad jag ska säga, kan inte tänka mig hur ni mår just nu, och vad ni måste gå igenom....
Jag tänker på er varje dag och jag måste be om ursäkt för att mina senaste kommentarer kanske upplevts som för glada, ytliga och ignoranta, men jag ville försöka vara lite som vanligt också, mitt i det svåra. Hoppas du förstår vad jag menar, för jag har svårt att förklara mina tankar i ord.

<3<3<3<3<3<3

<3

♥

saknar ord!!! skickar stora styrkekramar!!!

Jag lider så med dig Amanda, lider med er hela familjen... Jag kan verkligen inte föreställa mig vilken sorg ni går igenom och hur overkligt det måste kännas. Som en lång, overklig mardröm. Ibland är världen orättvis och jag förstår inte varför.
Ville bara skriva några rader och visa mitt stöd. Önskar er all styrka och kärlek att bära er igenom allt detta <3

Åh jag får en sån stor klump i magen. Ingen, absolut ingen ska behöva gå igenom det ni gör och känna det ni gör. Jag känner verkligen med er och har drömt så mycket om er. Har er i tankarna ofta under dagarna. Massa kramar

Kramar

Usch :( <3 Jag blir så tom inombords... Går inte att tänka sig in vad ni går igenom just nu <3 Sånt här borde ingen mamma behöva gå igenom. Jag ber inte ofta, men just nu ber jag att er lille skatt ska vara stark och klara sig igenom denna resa, så ni åtminstone får se vem han är då han väl kommit ut <3 <3 <3 Och jag hoppas förlossningen blir så bra den bara kan bli!!

Jag tänker på er sååå ofta ska ni veta <3
STOR KRAM och låt det nya kommande året bli ett bra år <3

Styrkekramar!

blir så otroligt ledsen när jag läser :( men varför kommer dom inte att hjälpa honom för?? dom hjälper ju alla bebisar så varför inte om man har Trisomi 18??

stor kram på dig

Usch det är hemskt och så otroligt sorgligt detta men frågan varför det just hände er tror jag du kommer må bättre av om du släpper eftersom den frågan inte kommer ge dig något alls utan bara negativa tankar/känslor. På nyhetsmorgon i går morse var det en kille som hade en sjukdom att han saknade vita blodkroppar, en förkylning kunde innebära döden för honom osv. HAN var i alla fall tvungen att ha 3000 blodgivare varannan vecka för att ens kunna överleva och i intervjun förklara han att han hade släppt "Varför hände detta mig, varför måste jag igenom gå detta" eftersom det ändå inte blir bättre av att han tänker så. Han förklara att han försöker leva sitt liv så gott det går och se framåt hur dåligt han än mår vissa dagar.
Dock så är det självklart förståeligt att du ändå tänker som du gör, vem skulle inte det? speciellt när beskedet är såppas nytt men om några månader/år kanske du kan försöka =)

Styrke Kramar!

Styrkekramar <3

Kram!

Får man svära? Fy fan för att sånt här existerar. Jagk an bara föreställa mig hur era hjärtan blöder och vilket helvete ni får igenom!
Jag förstår dig gällande kvinnan med flickorna! Jag väntar mitt andra barn efter ett missfall och blir SÅ sur när folk förutsätter att vi nu vill ha en flicka för att vi sen tidigare har en pojke. Jag önskar mig att slippa genomgå det helvete ni genomgår, att vi får träffa ett friskt levande barn vid förlossningen-vad spelar då ett kön för roll?!?
Jag önskar så att det fanns något man kunde göra för att ta smärtan ifrån er. Livet kan vara så grymt. Tur att River finns och ger ljus i det andra bäckmörkret!

Tänkt att skriva några ord redan tidigare men inte hunnit bli av. Blir så sorgsen när jag tänker på er situation med bebis i magen. Kan bara föreställa mig hur ledsen du (ni) känner er. När jag var i grav v 20 ca och va på mitt andra ultraljud (på första hade allt sett bra ut) så tyckte man plötsligt att det såg ut att va ngt konstigt med bebisens lillhjärna. Jag grät som ett litet barn. Hemma googlade jag fram allt som jag kunde om sjukdomen de trodde att bebisen kanske hade vilket skulle betyda avbryten graviditet som resultat. Grät ännu mer. Behövde gå runt o oroa mig i en hel vecka innan jag fick träffa en specialist. Den längta veckan i mitt liv. Specialisten kunde dock till sist konstatera att det inte va ngt fel på bebisen och jag har nog aldrig varit så glad som då. Men som sagt, kan lite grann sätta mig in i din situation även om det naturligtvis samtidigt inte alls helt går att förstå sorgen ni lever mitt i. Jag önskar dig all styrka här i världen.