Mandy & River - i väntan på liten nr 2

 

Jag och pyret är nu inne i vecka 23. Ingen rolig tid för att säga det milt. Jag har väl mörkat lite med hur jag egentligen mått både här och för nära. Det är inte lätt att bära barn för min kropp just nu. Jag har SÅ ONT! Vid minsta lilla aktivitet så får jag sammandragningar som är vidriga. Har jag en bra dag så kan jag iallafall gå fram och tillbaka till dagis utan att behöva stanna. Det känns hemskt, när vardagen blir såhär lidande. Vissa dagar kan jag kanske klara av att flänga runt, men då kan jag istället inte sova på natten eller ta mig igenom kvällen för att min kropp värker. Värst är rumpan och ryggslutet. Det är smärta som jag aldrig upplevt. Att föda River var lindrigare än vad detta är! Det är hemskt, och då är jag inte den som "ger upp" i första taget men nu är det nära. Och det är väl just för att jag har så pass lång tid kvar. Hur ska hösten bli om jag inte ens kan gå för att lämna på dagis utan att behöva börja fundera på om jag håller på att föda eller vad tusan dessa sammandragningar tänker sig. Det är nog extra hårt också bara för att allt varit så tufft denna gång, och för jag vet hur annorlunda och bättre det faktiskt kan vara eftersom jag haft en betydligt lättare graviditet med River. 

 

Men som sagt, det enda jag behöver känner jag är förståelse och avlastning. Den enda medicinen är ju att lyssna på kroppen och även om det nu kommer att sluta i soffan de resterade 4 månader så får det bli så, det är liksom bara att facethefact och acceptera läget. Tråkigt nog :( Bläää.