Mandy & River - i väntan på liten nr 2

Ångest

Det är när mörkret faller och kvällen kommer som ångesten blir som störst.  Jag försöker intala mig själv att det är okej att må såhär, ingen säger att man måste ha mod och hålla sig stark hela tiden. Alla säger att jag är så stark. Jag förstår inte vad dom pratar om. Jag har aldrig känt mig så liten och svag. Men å andra sidan så är man ju inte svag bara för att man bryter ihop och mår skit. Stark är man väl när man orkar överleva trots den enorma smärtan man bär på. Jag försöker att intala mig själv att det är okej att ha bra stunder. Detta är mitt livs obekvämaste berg och dalbana. Det går upp och ner.. Ena timmen så känns allt kontrollerat och lättsamt, för att nästa timme kännas helt hopplöst och jag får påminna min kropp hur den ska göra när den ska andas. Jag har förstått att det troligtvis är såhär mitt liv kommer att vara, bara det att tiden kommer hjälpa mig att lära mig att leva med det här. En dag så kommer det finnas ett ljus i livet igen och man kan minnas allt det här med den glädjen man faktiskt känner över Elliot. En dag kan jag glädja mig över att han kom och blev just vår son. Jag vill inte ha det såhär, jag vill inte minnas allt som har med honom att göra med smärta. Jag och Marcus sörjer och är starka tillsammans, jätte starka.. Men det är en känsla i denna sorg han aldrig kan dela med mig eller förstå och det är känslan över att i nio månaders tid ha delat min kropp med den här lilla varelsen. Jag har burit på Elliot i min mage i nio månader och poff så är mina stora mage, hans hem helt borta men han finns inte här?! Han är också borta.. Det är en väldig skum känsla för mig. Det är det som är skillnanden.. För mig har Elliot funnits i min vardag så pass länge, så för mig är det en annan form av saknad som tar vid. För mig är något som jag vant mig vid helt plöstligt borta.. 

 

Jag längtar efter den där dagen då ljuset börjar synas.. Tills dess så tillåter jag mig själv att vara fruktansvärt ledsen. Jag har trotts allt förlorat det allra käraste jag har. Min son ♥

 

Att vara stark är inte att aldrig falla,att alltid veta ,att alltid kunna. Att vara stark är inte, att alltid orka skratta , att alltid lyckas.

Att vara stark är, att se livet som det är, att acceptera och ta del av det, att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen, Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast, Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Jag känner dig inte, jag vet inte vad du går igenom så jag ska inte säga att jag förstår dig, men jag VET att du är stark, Marcus också.. För den glöden och viljan att komma tillbaka kanske känns ljusår bort för er just nu, vilket den också får göra, och tid får det ta, men Starka är ni tillsammans. Och ni kommer att klara det tillsammans!

Emil Tärby hälsar till dig och marcus, många stora kramar!

Du bär en enorm styrka Amanda! Du har fått många insikter. Jag blir glad av att höra att det går upp och ner . Att du även kan ha stunder som är bättre.

men finaste små fossingarna <3

Vill bara skicka en stor kram och säga att jag tänker på dig/er.

Styrkekramar till er alla !!

Fortsätt skriva!! <3 Om det känns bra för dig, att lätta hjärtat så... Kan inte sätta mig in hur ni har det just nu <3
STOR KRAM

KRAM ♥

Så bra och fint skrivet Amanda! Självklart kommer det att gå upp och ner, och du har all rätt att bryta ihop och gråta floder samtidigt som du har all rätt att skratta också, när det känns rätt för dig!
Jag tänker på dig dagligen och önskar jag kunde hjälpa på något sätt. Mina ord känns så futtiga och otillräckliga, dumma och oförstående. För jag kan inte förstå hur du känner, eftersom jag aldrig varit i samma sits. Men jag är övertygad om att ni kommer ur det här, så småningom. Låt det ta tid, veckor, månader, år. Med tiden blir det lättare att hantera, det vet jag, efter att ha sett en familj nära till os gå igenom samma sak.
Många kramar <3

Att vara stark innebär inte att man inte får sörja, må dåligt, önskat att det skulle ha blivit annorlunda. Att vara stark innebär inte att man inte faller. Att vara stark är att tillåta sig att vara svag, att tillåta sig att falla. För det är en del i sorgeprocessen, och allt måste få ta sin tid för att man så småningom ska kunna börja att se ljusglimtar.