Mandy & River - i väntan på liten nr 2

När Elliot kom till världen..

För mig är det så viktigt att skriva ner allt som har med det här att göra. Sen känns det ibland lite jobbigt att göra det öppet bara för att Elliot inte lever, men å andra sidan så vill jag inte göra någon skillnad på när River eller Elliot föddes. Dom kom till världen på samma vis båda två, lika älskad och efterlängtad! Så jag vill absolut skriva ner Elliots förlossningsberättelse också.. Även om den inte blir så lång själva förlossningen då det gick i raketfart när det väl satt igång, men jag tänkte att jag tar allt från början..

 

Den 4 Januari hade vi som sagt tid på förlossningen för att återigen tömma fostervatten. Jag var ju så sjuk och mådde riktigt dåligt så jag ringde och avbokade och sa att jag inte orkar idag. Läkaren säger att han inte tycker det är någon idé att vi tömmer längre. Halva tanken med tömningen var ju att det skulle bli som en form av igångsättning men efter två försök och ingenting hänt så tyckte han lika gärna att vi kunde sätta igång det och få slut på lidandet av min onda kropp. Vi fick tid 5 dagar senare, den 9 januari med tanken på att jag skulle hinna friskna på mig lite och ha mer ork. 

 

Det var långa dagar med massor med nervositet. Jag var/är ju så otroligt förlossningsrädd så för mig var väntan hemsk. På tisdagskvällen, dagen innan så hade jag ändå lugnat mig lite och kände mig redo. Det skulle bli så skönt att äntligen få det gjort efter en månads hemsk väntan på hur det skulle bli. River åker till sin farmor och jag och Marcus ligger bara hemma i soffan och ska försöka sova mycket för att samla ork. Vid 1 tiden vaknar jag dock av en sån hemsk smärta vid revbenet. Jag hade ju börjat få ont där någon dag innan som jag skrev, men nu var det en smärta utan dess like. Jag skriker som en tok här hemma och får panik och känner verkligen att det är något som gått sönder i min kropp och jag skriker till Marcus att jag kommer att dö. Vi kastar oss i bilen, tar med all "förlossningspackning" och åker mot hudik. Bilresan var HEMSK. Jag hade så ont och det enda jag tänkte var att nu dör jag. Jag DÖR! Vi kommer in på akuten och där blir vi kvar hela natten. Läkaren misstänker att jag har fått en propp i lungan och jag blev så rädd samtidigt som jag tänkte ; "Jahapp, en propp också.. varför inte".. Efter den här månaden med alla Elliot besked så orkade jag inte ens bli förvånad längre. Jag får blodförtunnande och läkaren bestämmer efter 100 samtal att vi måste skjuta upp igångsättningen tills dom vet säkert om det är en propp eller liknande. Skönt tycker jag då vi landar hemma kl 07 och en timme senare skulle vi egentligen vara på förlossningen men det fanns ju inte en smula av energi kvar till det. Vi sover 2-3 timmar innan vi åker till röntgen och sedan åker vi runt på olika sjukhus hela dagen. Ingen propp visar det sig och vi andas ut. Läkaren på förlossningen säger att vi ska sätta igång direkt imorgon då allt troligtvis beror på min stora livmoder och att det enda botemedlet är att få ut Elliot så att min kropp kan få läka. 

 

Jag känner mig så deprimerad och ledsen vid den här tidpunkten. Jag är också ganska rädd över allt som händer med min kropp.. Hur länge orkar min kropp denna påfrestning från den stora livmodern?! Jag känner mig inte längre höggravid och klumpig, utan jag känner verkligen hur min kropp tar skada på riktigt och det var läskigt. Jag tröstar mig själv med många timmars sömn och tanken på att det snart är över.. Nu är det ju "bara" förlossningen kvar. 

 

Den 10 januari är här. Kanske den dag då vår son ska födas. Ingen vet ju hur lång tid en igångsättning tar, men jag ber till gud att det ska flyta på bra och fort med tanke på att Rivers förlossning flöt på snabbt och smidigt. 

 

Vi kommer till förlossningen vid 8 tiden och vid halv 9 kör vi igång. Jag får en tampong liknande hormon grej (minns inte namnet) som ska göra att min tapp mognar. Den är fortfarande 3 cm lång och jag är fortfarande bara öppen 1,5 cm (samma som för 2 veckor sedan) så dom vill att tappen ska mogna lite innan dom tar vattnet. Dom förbereder mig på att det kan lång tid, ibland upp till ett dygn innan det händer något. Suck tänker jag. Jag är så nervös vid den här tidpunkten att jag nästan tappat känseln i benen och mår så illa. Marcus försöker lugna mig och säger flera gånger att det kommer gå bra, men det hjälper inte så mycket. Smärtan skrämmer mig så mycket och även själva igångsättningen då det som sagt inte alltid går så smidigt. 

 

Efter en timme ungefär, vid 09:30 tiden så känner jag hur jag börjar få sammandragningar. Inga som gör ont på något sätt men jag känner att magen börjar jobba ganska rejält. Skönt tänker jag, då kanske det fungerar iallafall. Dom börjar en stund senare att spänna lite mer och även om dom fortfarande inte gör ont så får jag koncentrera mig på varje sammandragningar då det blir som ett håll i magen och svårt att andas i samband med dom. Trots att det inte händer så mycket så går tiden rätt fort där inne på förlossningen och helt plötsligt är klockan runt kanske 13:30 tiden och då börjar det hända lite ..

 

Nu försvinner dom där klassiska sammandragningar och nu trycker det bara neråt nå fruktansvärt vid troskanten och det gör lite ont. Vid varje värk som nu kommer med 30 sekunders mellanrum så känns det som att jag ska kissa ner mig totalt. Jag hoppas att vattnet snart ska gå för jag misstänker att det är det som trycker på, och jag tror att det här ska ta hela dagen, så jag tänker att vattnet måste gå själv för barnmorskan kommer ju inte ta det på länge, inte förrän tappen är mogen..

 

Vid 14 tiden, efter bara en halvtimme börjar jag få panik.. Värkar kommer hela tiden och Marcus säger att vi ska ringa på klockan.. "nej!!" säger jag.. Dom är alldeles för smärtlösa och korta för att det ska vara på riktigt. Dom gör som sagt inte ont, utan det är bara det där hemska, obehagliga trycket som gör att jag får panik och som sagt, det är knappt någon paus så jag förstår inte vad tusan det är som händer. Jag försöker jämföra lite med när jag födde River. Då förklarade barnmorksan den här typen av "smärta" som förvärkar. I och för sig så kom då värkar med 15 minuters mellanrum.. Nu kommer dom som sagt nästan utan paus, så till slut vid 14 tiden ungefär bestämmer jag mig för att ringa på klockan och fråga. Barnmorskan kommer in och jag säger att det börjar kännas lite obehagligt nu och det trycker på nå fruktansvärt. Hon sitter ett tag på sängen och kollar på mig när värkarna kommer. Jag tycker det är skit jobbigt och tror att hon inte ska tro på mig eftersom jag inte har ont. Hon undersöker mig iallafall och säger att det hänt jätte mycket och hon låter jätte förvånad. Tappen är helt utplånad och jag är öppen 4 cm. Hon går ut ganska fort och säger att hon ska prata med läkaren om höra om dom ska ta vattnet. Jag gör tummen upp till Marcus och tycker det är skönt att det hänt så mycket utan att jag har haft det jobbigt och smärtsamt. 

 

Vid 14:15 kommer barnmorskan in igen och berättar att dom ska ta vattnet men dom vill att jag ska ta ryggbedövningen innan då jag tidigare nämnt att jag vill ha den och eftersom dom tror att det kommer gå fort efter att vattnet är taget så vill dom ge bedövningen innan. 

 

Vid 14:30 kommer narkosläkaren och börjar att förbereda och lägga bedövningen. Vid 14:45 är det klart och man tar vattnet strax där efter. Efter det här går allt så fort som jag hinner knappt med och minns inte så mycket. Marcus har tagit bilder på min med kameran där jag ligger och äter en macka vid 15:11. Då ligger jag och pratar och är så glad över att bedövningen hjälper lika bra denna gång, nu känner jag ingenting.. Tror fortfarande att det väntar många timmar och är orolig över att smärtan ska komma tillbaka, eller komma tillbaka är fel ord. Jag tänker lite hopplöst att eftersom det inte har börjat göra ont ännu så kommer det blir ett helvete snart och jag ber till gud att ryggbedövningen ska hålla så länge som möjligt.. 

 

Det tar inte mer än 10 minuter innan det börjar trycka neråt nå fruktansvärt igen. Klockan är nu ungefär 15:20.. Fortfarande ingen smärta men fruktansvärt obehagliga. Jag känner på ren svenska som att mitt anal och underliv ska spricka, så mycket trycker det neråt. Marcus säger återigen att vi ska ringa på klockan men jag säger återigen nej och säger att dom inte gör ont och att jag vill vänta. Vid 15:30 tiden håller jag på att kräkas av trycket. Jag ringer på klockan och talar om att det trycker neråt nå fruktansvärt!! Då ska vi undersöka sa BM och det gör hon.. Oj säger hon, du är helt öppen, det är bara en liten,liten kant kvar. Hon springer iväg och säger att hon ska ringa på barnläkarna som ska vara med och vara beredda att ta hand om Elliot. Kvar i rummet är en barnmorskestunden och jag säger ganska snabbt till henne att jag måste trycka på NU!. Hon ringer på klockan och in kommer min barnmorska igen. Jag säger att jag måste trycka NU, så hon förbereder men säger att vi ska vänta på barnläkarna. Marcus har i efterhand berättat för mig att jag skäller och säger åt henne att jag måste trycka NU!!.. "Okej, tryck då", svarar hon.. Här kommer tydligen barnläkarna in berättat Marcus i efterhand. Jag hade för mig att dom inte kom förrän Elliot var ute men det minns jag som sagt fel. 

 

Åh, dom där jäkla krystvärkarna är helt sjuka. Precis som med River så känner jag ingen smärta i dom, utan bara trycket. Skillnanden är bara den att den här gången trycker det så mycket att jag tror att jag ska spricka helt som sagt. Värkarna kommer fortfarande med mindre än 30 sekunders mellanrum och det går väl två krystvärkar där jag skriker att jag inte vågar trycka.. Ta det lugnt säger barnmorskan..  Vid nästa krystvärk trycker jag på som sjutton och skriker återigen att jag inte vågar. Barnmorskan lugnar mig med att säga att hon ser lite mörkt hår låångt inne och att han är påväg.. "MÖRKT HÅR??!" tänker jag.. Vadfan, nu drar väl Marcus tänker jag. Vi är ju båda ljusa och man får ju upp lite konstiga tankar under en förlossning hehe. 

 

Nästan krystvärk kommer och jag tar i så att kinderna spricker och splash så flyger Elliot ut. Paniker jag känner då är obeskrivlig. Jag är så glad över att han är här samtidigt som jag ser hur blå han är och jag tänker direkt att det är kört. Han skriker till lite lätt och dom fnissar och berättar att han kissade direkt när han kom ut.. Åh, jag fylls med kärlek samtidigt som jag skakar och gråter. Jag vill inte tänker jag.. Han lever, men jag är så medveten om att jag snart kommer att förlora honom och den smärta, ja den smärtan.. Den skaver så i bröstet fortfarande. 

 

Barnmorskan säger att ett fint litet hjärta tickar i bröstet och frågar om jag vill ha upp honom på bröstet.. "Men va?! Självklart, ge hit mitt barn".. Han är så liten och så blå. Helt underbar och jag känner mig så varm i kroppen.  Jag tänker att jag klarar aldrig det här. Säg att det är en dröm och låt mig få behålla honom föralltid. Tyvärr så tittar barnläkaren på Elliot och säger att han andas riktigt dåligt, knappt alls. Han säger att han ska springa iväg med honom och tar med sig Elliot och Marcus och lämnar rummet. Där ligger jag och har panik. Han får inte dö där ute när inte jag är med tänker jag.. Snälla låt mig få tillbaka honom. Jag frågar dom i rummet vad som händer och dom berättar att han får syrgas och hjälp med andningen. Det tar inte mer än 5 minuter innan dom är tillbaka och läkaren berättar att Elliot knappt andas själv, något andetag hit och dit och trots hjälp från syrgasen så orkar han inte andas. Han läggs på mitt bröst och vi blir lämnad själv. Nu är det inte lång tid kvar. 

 

Jag och Marcus sitter med Elliot tätt intill på mitt bröst och bara gråter och gråter. Vi säger till varandra att vi inte klarar det här, att det får inte vara sant. Varför, varför,varför.. Efter en stund kommer barnläkaren in och står med oss.. Han lyssnar och berättat att Elliot inte andas längre men att hans hjärta slår sakta, sakta.. Han talar om att det är bara någon minut kvar nu och efter en kort, kort stund så lyssnar han igen och berättar att nu har Elliot somnat in, hans hjärta slår inte längre.. Mitt hjärta stannar i samma sekund. Jag hamnar in nån konstiga bubbla bland smärta, illamående och direkt saknad. Jag önskar att ord kunde beskriva smärtan över att förlora sitt älskade barn, men det finns inga ord. Jag fick träffa Elliot en kort, kort stund och det är jag evigt tacksam över men jag fick aldrig se hans ögon, aldrig höra honom gråta, aldrig byta hans blöja eller amma honom. Den där onda bubblan lever jag kvar i nu och jag lär göra det ett bra tag fram över, om inte föralltid. 

 

Mitt i allt det svarta så känner man ändå ett lugn, som jag skrev igår. För mig blev det här så bra det kunde. Elliot kämpade ett kort stund för att hinna träffa oss. Han somnade sedan in till sitt lugn och behövde inte dra ut på allt och lida. Han är helt perfekt och hans sjukdom och skadar syns inte alls på utsidan. Till och med läkarna blev förvånad över hur fin han var! Såklart var han helt perfekt och kommer föralltid att vara. 

 

Ska man sammanfatta förlossningen så gick det så bra det bara kunde. Förlossningen liknar den med River väldigt mycket och jag peppar mig själv med att jag nog är en jävel på det här med att föda barn och den smärtan. Jag har fött två fantastiska barn utan att uppleva smärta.. Kanske är jag duktig, kanske har jag bara haft tur. I vilket fall som helst så peppar jag mig själv och försöker se positivt på allt. 

 

Så alltså.. Efter 1 timme och 46 minuter från försöka rejäla värken så föddes vår älskade Karl Wilhelm Elliot ♥

2566 gram och 49 cm lång.

 

Vila i frid mitt älskade barn ♥

Mamma och Pappa älskar och kommer att sakna dig föralltid ..

Gå före du, vi kommer sen ♥

 

 

 

 

 

 

 

Så fint skrivet! Sitter och gråter och känner att ingen ska behöva uppleva den smärtan som ni upplever.... Finn kraft i varandra och ta hand om er!!

Vilken fin förlossning och va härligt att ni fick träffa honom innan han flög upp till änglarna.

Jag sitter här med tårarna i ögonen och tänker så himla mycket på er..

Massor med styrkekramar! <3

Amanda, Amanda. Vilken fin förlossning ni fick, och en fin kort stund tillsammmans med er fina son! Jag har tårar i ögonen och det gör ont i hela mig. Ingenting jag känner är ens i närheten av hur ni mår. Jag önskar att jag kunde ta bort all smärta och ge er lycka och kärlek resten av livet. Tänker på er hela tiden. Massa kramar! <3

Tårarna bara rinner ner för kinderna här! Du är så stark Amanda <3 massor med styrkekramar till er, tänker på er hela tiden!

Så fint skrivet.
Vila i frid er lilla son

Fina du, mitt hjärta gör ont och jag kan inte förställa mig hur ont era hjärtan måste göra. Tack för att du delar med dig och vad glad jag blir att det blev en bra förlossning. Jag tror att han kommer att vaka över sin storebror och er. Stor kram

Starka starka människa! Jag kände att jag ville lämna ett avtryck även fast jag inte vet hur jag ska skriva. Tycker detta är så orättvist men han har det bra hos änglarna nu. Massa styrke kramar till dig och din familj <3

Vad ska man skriva? Finner inga ord! Ta hand om er. tänker på er, alla fyra.

Det värker i bröstet och tårarna rinner när man läser det du skrivit. Vilket vackert kort på dig och din lilla gosse. Ta nu hand om varandra. Sov gott lilla Elliot. Styrkekramar

Alltså jag kan inte riktigt ta till mig det här. Känna fullt ut och förstå. Det är för smärtsamt. Och att ni måste gå igenom det är så fruktansvärt orättvist. Att någon ska behöva det.

Jag är glad att ni fick tid att hälsa på er perfekta lilla ängel. Jag är tacksam och otroligt imponerad av dig som orkar dela med dig på ett dessutom så vackert och välskrivet sätt. Så många människor som du berör och påverkar.

Känner full tilltro till att ni kommer resa er ur det här, starkare än någonsin och med en historia som ger er en samhörighet som många andra familjer bara kan drömma om. Hoppas också att ni en dag i framtiden, när ni är redo för det, ska få en till perfekt liten lillebror eller lillasyster till familjen. ❤

Skickar mängder med kramar, styrka och kärlek till er. Och även fast vi inte känner varandra så från botten av mitt hjärta, finns det något, vad som helst som jag skulle kunna göra för dig, tveka inte.

Fan vad bra du är Amanda, så stark! Vilken förlossning, vilken upplevelse, vilken fin stund med eran fina son. Tårarna rinner när jag läser och jag sörjer med er. Ingen borde behöva få uppleva det ni går igenom och jag önskar jag kunde ta bort er smärta. Tänker på er varje dag. Många styrkekramar!

Och så fina bilder! <3

Tårarna bara rinner ner för mina kinder.. Han är så vacker lilla Elliot!
Jag önskar att jag kunde lindra er smärta. Ni finns i mina tankar hela tiden om dagarna. Stora stora kramar!

Livet är orättvist! ingen ska behöva uppleva det ni går igenom. Så starkt av dig att berätta, så fint skrivet. Styrkekramar. <3

Gå före du, vi kommer sen. Så fint... Fina ni <3

Jag gråter...och jag vet inte vad jag ska säga. <3

Jag gråter...och jag vet inte vad jag ska säga. <3

Så fiint skrivet, det berör mig ända in i benmärgen och smärtan ni måste känna kan jag inte föreställa mig......
Tusen kramar till Er och en slängpuss till Elliot där uppe bland molnen <3

VIlken fin berättelse, som mamma till egna små barn och en nyligen genomgången förlossning kan jag mer förstå men självklart aldrig till 100% hur det är att förlora sitt barn, men jag tänker bara på smärtan ni måste uppleva och hur hemskt det måste vara. Jag är så himla ledsen för er skull, jag har tårar i ögonen och finner inga ord.

Han är verkligen jätte söt Elliot och så fruktansvärt orättvist att inte har kunde få leva och växa upp. Han har det i ala fall bra med alla änglar just nu och som du skriver träffas ni sen <3
Massa styrke kramar Amanda!

Vad fin han är er lilla son och lillebror! Tårarna rinner och jag tänker på er så mycket. Du skriver så fint om Elliot, vilken fin förlossning ni fick. Jag är så ledsen att ni inte får ha Elliot hos er längre, det finns inga ord.. Ta hand om er, många kramar!

jag bara gråter och gråter när jag läser din text både detta och inlägget nedanför
han va så fin er lilla ängel!
önska det fanns något man kunde göra mer än att bara skriva att man finns här <3
sänder er massor med styrke kramar!

Känner er ej och Jag finner inga ord, men mina tankar är hos er. Ingen ska behöva uppleva den smärtan ni upplever.

Styrkekramar

Åh gråter när jag läser detta. Är så ledsen över att ni ska behöva gå igenom de här <3
Och han är sååå vacker Amanda!! Kramar

Det gör så ont att läsa, önskar så att ni inte hade behövt gå igenom detta. Önskar att han hade varit frisk och att ni hade fått behålla honom... Livet är så orättvist!
Varma kramar

Så fin han är er lille pojk. Tänker på er! <3 Styrkekramar <3

Så fint skrivet , det Gör så ont när ja läser ,, så orättvist :(

Kramar !!!!!!

Sån söt liten Elliot ni fick, även om det så var för en kort stund innan han gav sig av igen fick ni iaf säga hej. Kan inte förstå denna smärtan ni går igenom:( Måste vara de värsta som kan hända att förlora ett barn. Hemskt orättvist att vissa föräldrar ska behöva uppleva detta:(
Skickar massor med styrka<3

Så skönt att ni fick en så pass bra förlossning ändå. Och stunden med er fina son måste ju betyda nåt enormt <3 Tänker på er! Kram

Så skönt för dig att det ändå gick så bra som det kunde. Kan inte sätta mig in i din smärta men lider med dig. Hur mår du i kroppen nu efter några dagar efter förlossningen. Har livmorden dragit ihop sig som den ska? Hoppas kroppen återhämtar sig snabbt.

Grattis till lilla fina Elliot! Och grattis till lilla River som trots allt är storebror nu!

Och vilken fin text du har skrivit. Det låter som lilla E fick ett jättefint liv.

Ta hand om er!

Elliot <3

Så fin förlossningsberättelse, vad skönt för er att det gick så bra ändå och att ni hann träffa honom, även om det var kort <3 Himlen saknade visst en ängel <3

Stor kram <3

Vilken underbart fin son du födde! Skönt att förlossningen gick så bra också. Och han kände sig nog väldigt trygg där han fick somna in på ditt bröst. Kramar till er!

Sänder all min styrka till er.
Tror inte på Gud, då skulle sånt här inte kunna hända
däremot hoppas jag att något kommer följa er genom allt.

Tänker på er! <3

<3

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Tårarna bara forsar ner och det här är en mardröm som inte ska få hända. SÅ fin han är, er Elliot. Alla mina tankar går till er. Mängder av kramar <3

Karl Wilhelm Elliot Gard <3
Trots den korta tid du fanns på jorden har du genom din mamma lärt så många att inte ta något för givet, att älska allt fantastiskt som händer. Du har påmint oss att det lika gärna kan ryckas från en. Du lämnade ett avtryck. Ett stort sådant!
Jag är glad att du hann känna dina föräldrars starka kärlek till dig innan du var tvungen att gå. Det förtjänade du!
Vila i frid vackra lilla Elliot!

Blir så ledsen när jag läser... Sänder all min styrka till er.

<3

Vill bara skicka över en stor jäkla kram, sitter helt sönder gråten här hemma, helt missat allt som hänt hos er!! Du har fått två otroligt fina pojkar, och så ledsen att ni inte fick behålla er Elliot <3 storstor kram <3

Vill bara skicka över en stor jäkla kram, sitter helt sönder gråten här hemma, helt missat allt som hänt hos er!! Du har fått två otroligt fina pojkar, och så ledsen att ni inte fick behålla er Elliot <3 storstor kram <3

Åh Amanda!!
Så himla vackert skrivet.
Jag kan inte sluta gråta... Han är så vacker er lilla ängel!! Helt perfekt som du skriver!!
Jag beklagar verkligen sorgen!
Sov gott lilla Elliot! Du var så älskad den korta stund du fick vara med dina föräldrar!
Massor med styrkekramar till er!!'